Helgen

Vilka underbara, underbara dagar det har varit! Vilken fantastisk Kristi Himmelfärds helg! Vet ni, ibland – väldigt mycket ibland – så mår man sådär vidunderligt bra. Det finns inte något alls som skaver eller som irriterar. Inte något som kräver engagemang, åsikter eller tid. Utan man kan bara liksom finnas. Denna långhelg har varit sådan för mig.

Visst har jag saknat en hel del människor; fina vänner som jag skulle ha viljat prata med; visst har inte världen slutat brinna och vattennivåerna på Bästkusten är oroväckande låga och hudcancerdiagnoserna alldeles för höga, MEN – trots allt det, har jag kunnat vila i ro. Jag har känt dofterna av syrenerna, lyssnat på försommaren, doftat på saltat hav och gungat mig till en tupplur i min hängmatta.

Jag har rättat alla mina prov, preliminärt betygsatt alla mina elever, betalt alla räkningar och sedan har jag bara njutit. Av fikasällskap, kortspel med killarna, långa träningspass, nyklippt gräsmatta och syskonbarnpussar. Jag har bara tillåtit mig ett par timmar ute på nätet och vet ni vad: jag har befunnit mig i verkligheten istället!

Jag pratade en stund med en av våra tiggare i sta’n, hjälpte ett äldre par att flytta in i skuggan för fika, busade med en liten kille så mamman kunde packa ner sina varor i fred, betalade en annan ung mammas inköp då hon inte hade tillräckligt med pengar. Allt detta tillsammans gjorde min helg – så mycket bättre än att ”likea” saker hit och dit och läsa socialamediernyheter. För världen utanför tar inte paus ändå: på nyheterna på TV kunde jag följa Trumps mycket sorgliga möte med G7 politikerna, jag kunde se uppföljningarna på Manchesterattentatet. Trots att jag inte var uppkopplad 24/7. Men jag slapp bruset. Det där malande, tärande bruset.

Istället kunde jag höja blicken och se de intesivt gula rapsfälten och känna på gräset mellan tårna. Jag hann tänka färdigt mina egna tankar innan jag kände att jag behövde formulera svaren på andras funderingar.

Alltså verkar nedkopplingen vara min grej. Jag tror att jag nog skall fortsätta så. Så kanske flera helger kan vara fyllda av att bara finnas. För tids nog kommer andra tider. Som det alltid gör.

De däringa nationella proven

Ja. Jo. Jo, nu var det allt längesedan jag skrev. Trots att jag förutsatt mig att skriva oftare. Jag glömde liksom bort det här med de nationella proven. Ni vet, alla de där proven man måste skriva i olika ämnen i skolan med jämna mellanrum? De måste rättas och bedömmas av någon – till exempel den ansvarige läraren.

Jag vet inte varför jag lyckas glömma bort det varje år – att maj månad oftast tillbringas i ett rättandes töcken. Oavsett om det är mina egna elevers prov jag bedömmer eller om jag sambedömmer en kollegas elevers prov. Bedömmas skall de ju. Efter rigorösa bedömningsmanualer som dock är PRECIS så oprecisa att man får huvudbry. Och jag lyckas alltså förtränga detta, precis som jag alltid lyckas förtränga mammografin, gynbesöket och tandläkaren. Fast jag vet att jag måste.

De nationella proven ja. Jag undervisar på gymnasiet i svenska och engelska. Det innebär att jag alltid, varje läsår, måste genomföra proven. I år hade jag en hög som var 78 cm hög. Nästan en meter hög. Ni kan ju tänka er hur lång tid det tar. Och dessa prov bävar elever för och mår dåligt inför. För de skall prestera på topp JUST den timmen, den förmiddagen, när proven är. Eller, det är så de känner.

Jag tycker inte om proven. Även om många av mina kollegor runt om i landet talar om vikten av att med de nationella proven få till en kalibrering av betygen, så känner jag att de, så som de genomförs idag, inte bidrar med särsklit mycket. Dels testar de inte alla förmågor, dels SKA de endast eventuellt vara vägledande, TROTS att många lärare använder sig av dem som allenarådande vid betygsättning. De är inte rättssäkra och då de rättas och bedöms av pedagoger som arbetar på skolan, är det svårt att helt säkra objektiviteten vid en bedömning. Så för mig känns det som om de varken eller bidrar med särsklit mycket vid min betygsättning. De bidrar med vad mina elever kunde prestera JUST i det tillfället. Inget annat.

För några elever är proven bra. Det finns de som presterar makalöst bra under press, de som bäst visar sin fömåga vid avgränsade tillfällen – jag var själv en sådan – och som kanske, av olika anledningar, varit borta en hel del under läsåret och nu får en koncentrerad chans att visa vad man faktiskt går för. För dem är provet bra.

Men nåväl. Jag bedömer och rättar och återkopplar. Sedan ger jag ett summativt betyg där NP (nationella provet) är en del. Några elever får högre betyg än NP visar. Några lägre. Betygen handlar om vad man visat under hela läsåret, till vilken grad man uppvisat en viss förmåga. Så det är därför jag inte hörs så mycket under maj. För jag sysselsätter mig med de däringa nationella proven.

De som lyfte mig

Trogna läsare känner till min barndom. Ni har läst om lilla 9år och hennes andra alteregon. Därför behöver jag inte upprepa mig. Sammanfattningsvis, för er som kanske inte har läst, kan man nog säga att det fanns en hel del övrigt att önska. Och man kan också säga att hade ett barn idag haft det som jag hade det då, så hade jag utan att tveka det minsta, gjort ALLt för att skydda det barnet. Nog om det.

Jag är inte bitter för vad som varit och det är inget som jag har låtit ta över mitt liv eller mina val. Saker och ting var som de var och i nuet kan man inte leva i dået. Men så fick jag en fråga från en vän som undrade vilken vuxen som ändå funnits i mitt liv, som kunnat göra mig till den människan jag är idag, oavsett vad jag varit med om. Hans tes var att det ibland räcker med en enda klok människa i en förövrigt oklok miljö, för att rädda ett barn.

Jag kan hålla med om tesen, men hans ärligt ställda undran lämnade mig lite svarslös. Nu – ett halvår senare – har jag kommit på svaret: för mig hette de kloka vuxna L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var i de välsignade böckernas värld som jag fick mina ideal, där min envishet fick plats och där jag fann tröst.

När föräldralöse Anne fann lycka på Grönkulla, och Emily faktiskt lyckades gå sin egen väg, då var jag så otroligt stolt över dem. När Pippi och Ronja inte brydde som om alla ”usch och fy och såkanduvälintegöra” stärktes mitt mod. När Kulla-Gulla, trots slag och hunger förblev värdig, ville jag bli som hon. Och Lauras kärleksfulla föräldrar visade mig hur man skulle kunna vara som en god förälder. Det var de som var min trygghet och mina ledstjärnor. Utan böckerna hade jag förtvinat i förtvivlan.

Men de visade mig modet att härda ut – att det bortom livets krök kunde vänta något helt annat. Och att jag kunde nå hur långt som helst, så länge jag inte tappade bort min värdighet. Böcker som Brontës ”Jane Eyre” och Hugos ”Les Miserables” lärde mig att det inte var mitt fel att andra var som de var och att jag inte skulle låta det definiera mig som människa. Trots att jag bara var 10 år första gången jag läste dessa två böcker, var det det budskapet jag tog med mig. Och det stärkte mig.

När saker och ting var som värst läste jag mina älskade böcker om och om igen. I huvudet skapade jag andra världar och verkligheter för att stänga den sanna verkligheten ute – i alla fall tillräckligt för att stå ut med den.

Så böcker. L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var mina trygga och kloka vuxna.

Underbara, underbara ljud av vår

Det är inte alla som är på en sådan plats i livet att de kan det. Eller orkar. Det här med att leva i ögonblicket eller att ta in nuet. Det är helt ok. Det är inte alltid jag kan det heller. Ibland vill jag bara gapa och skrika och förbanna livet, medan jag andra gånger enbart vill sova. Men nu är jag på en sådan plats. Nu är jag i nuet.

Det är makalöst vidunderligt underbart att få leva just här och nu. Att få vara Ergo. Efter en härlig Valborg i Stockholm med mina killar, vandrade jag nog rätt in i våren. Timme för timme harjag kunnat betrakta hur de skira bladverken tätnar, hur vitsipporna öppnar sig mer och mer för solens välsignade ljus och värme. Och ljuden. Har ni hört dem?

Ljuden av vår. Hur fåglarna tjattrar, jordbruksmaskinerna arbetar, barnen skrattar på forbollsplanerna? Det är magiska ljud. Fyllda av kravlösa löften och helt kostnadsfria. Just nu tänker jag inte på alla omutifallatt, jag tänker inte på hösten; hösten i år och hösten i vår mänskliga historia. Jag lyssnar på nu.

Just nu i alla fall.