De däringa nationella proven

Ja. Jo. Jo, nu var det allt längesedan jag skrev. Trots att jag förutsatt mig att skriva oftare. Jag glömde liksom bort det här med de nationella proven. Ni vet, alla de där proven man måste skriva i olika ämnen i skolan med jämna mellanrum? De måste rättas och bedömmas av någon – till exempel den ansvarige läraren.

Jag vet inte varför jag lyckas glömma bort det varje år – att maj månad oftast tillbringas i ett rättandes töcken. Oavsett om det är mina egna elevers prov jag bedömmer eller om jag sambedömmer en kollegas elevers prov. Bedömmas skall de ju. Efter rigorösa bedömningsmanualer som dock är PRECIS så oprecisa att man får huvudbry. Och jag lyckas alltså förtränga detta, precis som jag alltid lyckas förtränga mammografin, gynbesöket och tandläkaren. Fast jag vet att jag måste.

De nationella proven ja. Jag undervisar på gymnasiet i svenska och engelska. Det innebär att jag alltid, varje läsår, måste genomföra proven. I år hade jag en hög som var 78 cm hög. Nästan en meter hög. Ni kan ju tänka er hur lång tid det tar. Och dessa prov bävar elever för och mår dåligt inför. För de skall prestera på topp JUST den timmen, den förmiddagen, när proven är. Eller, det är så de känner.

Jag tycker inte om proven. Även om många av mina kollegor runt om i landet talar om vikten av att med de nationella proven få till en kalibrering av betygen, så känner jag att de, så som de genomförs idag, inte bidrar med särsklit mycket. Dels testar de inte alla förmågor, dels SKA de endast eventuellt vara vägledande, TROTS att många lärare använder sig av dem som allenarådande vid betygsättning. De är inte rättssäkra och då de rättas och bedöms av pedagoger som arbetar på skolan, är det svårt att helt säkra objektiviteten vid en bedömning. Så för mig känns det som om de varken eller bidrar med särsklit mycket vid min betygsättning. De bidrar med vad mina elever kunde prestera JUST i det tillfället. Inget annat.

För några elever är proven bra. Det finns de som presterar makalöst bra under press, de som bäst visar sin fömåga vid avgränsade tillfällen – jag var själv en sådan – och som kanske, av olika anledningar, varit borta en hel del under läsåret och nu får en koncentrerad chans att visa vad man faktiskt går för. För dem är provet bra.

Men nåväl. Jag bedömer och rättar och återkopplar. Sedan ger jag ett summativt betyg där NP (nationella provet) är en del. Några elever får högre betyg än NP visar. Några lägre. Betygen handlar om vad man visat under hela läsåret, till vilken grad man uppvisat en viss förmåga. Så det är därför jag inte hörs så mycket under maj. För jag sysselsätter mig med de däringa nationella proven.