De som lyfte mig

Trogna läsare känner till min barndom. Ni har läst om lilla 9år och hennes andra alteregon. Därför behöver jag inte upprepa mig. Sammanfattningsvis, för er som kanske inte har läst, kan man nog säga att det fanns en hel del övrigt att önska. Och man kan också säga att hade ett barn idag haft det som jag hade det då, så hade jag utan att tveka det minsta, gjort ALLt för att skydda det barnet. Nog om det.

Jag är inte bitter för vad som varit och det är inget som jag har låtit ta över mitt liv eller mina val. Saker och ting var som de var och i nuet kan man inte leva i dået. Men så fick jag en fråga från en vän som undrade vilken vuxen som ändå funnits i mitt liv, som kunnat göra mig till den människan jag är idag, oavsett vad jag varit med om. Hans tes var att det ibland räcker med en enda klok människa i en förövrigt oklok miljö, för att rädda ett barn.

Jag kan hålla med om tesen, men hans ärligt ställda undran lämnade mig lite svarslös. Nu – ett halvår senare – har jag kommit på svaret: för mig hette de kloka vuxna L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var i de välsignade böckernas värld som jag fick mina ideal, där min envishet fick plats och där jag fann tröst.

När föräldralöse Anne fann lycka på Grönkulla, och Emily faktiskt lyckades gå sin egen väg, då var jag så otroligt stolt över dem. När Pippi och Ronja inte brydde som om alla ”usch och fy och såkanduvälintegöra” stärktes mitt mod. När Kulla-Gulla, trots slag och hunger förblev värdig, ville jag bli som hon. Och Lauras kärleksfulla föräldrar visade mig hur man skulle kunna vara som en god förälder. Det var de som var min trygghet och mina ledstjärnor. Utan böckerna hade jag förtvinat i förtvivlan.

Men de visade mig modet att härda ut – att det bortom livets krök kunde vänta något helt annat. Och att jag kunde nå hur långt som helst, så länge jag inte tappade bort min värdighet. Böcker som Brontës ”Jane Eyre” och Hugos ”Les Miserables” lärde mig att det inte var mitt fel att andra var som de var och att jag inte skulle låta det definiera mig som människa. Trots att jag bara var 10 år första gången jag läste dessa två böcker, var det det budskapet jag tog med mig. Och det stärkte mig.

När saker och ting var som värst läste jag mina älskade böcker om och om igen. I huvudet skapade jag andra världar och verkligheter för att stänga den sanna verkligheten ute – i alla fall tillräckligt för att stå ut med den.

Så böcker. L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var mina trygga och kloka vuxna.