Ännu en långhelg
är snart till ända. Pingsthelgen har övergått i Nationaldags firande och här i
det gula huset på Tröingeberg slår fasadflaggan rappt i den ljumma vinden. Jag
slås allt som oftast av den fantastiska miljön jag har fått förmånen att leva
i. I bostadsområdet har grönskan tätnat och eftermiddagar som den här kan man
känna doften från olika grillar och utomhuskök samtidigt som man kan se ut över
Ätradalens vackra hav av åkrar. Det är verkligen en gåva.
Jag är tacksam
över det faktum att jag fortfarande har förstånd nog att vara tacksam för allt
detta – att jag fortfarande kan se det och värdesätta det. Ty det måste vara
ermbarmligt sorgligt att bara kunna se mörker och förfall. Jag har förstått mer
och mer, att det var bland annat denna egenskap som tog mig igenom de flesta av
de sakerna som jag upplevt. Många är de gånger jag önskar att det fanns ett
sätt att förmedla den – att ge den egenskapen vidare.
Denna helg har
jag tänkt mycket på det. Hur det kan vara olika med saker och ting som dessa.
Tre vänner till mig har mist människor i sin närhet: en bror, en mor och en
far. Tre helt olika livsöden och tre helt olika familjer. Hos dem alla finner
jag beröringspunkter och jag har tänkt mycket på deras liv och relationer. På
hur det blev och varför. Och det jag ofta i tanken återkommer till är något som
den fantastiska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie föreläste om ”The
Danger of the Single Story” (Faran med den Enda berättelsen).
Hon tar upp
vikten av att höra och lyssna på HELA berättelsen – att inte ge någon
tolkningsföreträde. Ty, sanningen är den att vi alla äger vår egen sanning. Att
en historia eller berättelse inte bara har EN sanning, utan flera. Alla med
samma värde, men kanske med olika mycket smärta/lycka/kärlek/hat i. Innan jag
ger mig ut på min lufstur vill jag dela hennes föreläsning med er. Den har
givit mig mycket att fundera på!
Ha en fin
kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar