Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.

Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.