Att diagnostisera mot Borrelia

I morse var luften under de allra tidigaste timmarna lite förändrad. Det fanns en viss höjd i den och jag förnam något knappt skönjbart. Så försvann det och när jag nådde fram till jobbet var jag som vanligt varm och svettig. Men den där lilla, mikro-känslan var tillräcklig. Jag anar en ny tid.

Det är en fantastisk gåva att få arbeta nära sin bostad. De dryga tre kilometrarna bjuder mig alltid mycket nöje, oavsett om jag cyklar eller går. Så många kloka tankar hinner passera min tankevärld, så många lösningar på världens problem och så många sjävrannsakande monologer. Det är också just detta som är tjusningen med att träna för mig – tid att ensam reflektera över en massa saker. För att sedan, i en av utandningarna, bara släppa iväg det ut i rymden och klippa den nedtyngande förankringen i mig.

Att ensam röra på mig ger mig tid att diagnostisera tingens natur.

Och tydligen, mitt i alltihop, har jag Borrelia. Jag äter penicillin nu. För jag har tydligen gått med det i tre månader. Det är en annan typ av diagnos och det är en diagnos som delvis tar ifrån mig diagnostiserings tid då jag är beordrad att vila. I alla fall tills kuren är slut. Och det är surt. Just som jag anat en ny tid.