Att sakna

Allhelgonaafton har via natten övergått i Allhelgonadagen. Det är mörkt ute och inte så mycket ljusare här inne. Det är bara de olika skärmarna som lyser upp livet här inne i huset. Det är verkligen en saknadens helg.

Jag saknar en hel del just nu. Ord till exempel: ord till att rätt kunna uttrycka vad det är som skulle behövas lyftas ut i ljuset. För, visst är det så, att i samma ögonblick som vi har ord för det som gnager och oroar, så är oron något decimerad? Så därför blir avsaknaden av just orden så stor denna natt.

I dag – något senare – när det återigen blivit mörkt – skall jag tända ljus på kyrkogården för alla dem som jag bär med mig. Jag skall också tända ljus för all dem som fortfarande lever, men som skulle behöva skyddas av något av alla de helgon som skall finnas. Ty, under lördagen hann jag inte med det. Jag hann inte heller gratulera min älskade Syster II på hennes dag, och inte hann jag berätta för någon som behövde höra det att jag tänker på den.

Jag hann inte skriva omdömen och rätta uppsatser och inte heller hann jag att se den där filmen som jag jag sparat att se till just detta tillfälle. Jag hann knappt oroa mig för världen och jag hann bara skumläsa ett par viktiga, intressanta och genomtänkta artiklar. För livet hände.

Jag satt på akuten i Varberg. Med min vackra 17 åring. Som fått ännu ett migränanfall. När han ringde från jobbet visste jag egentligen redan innan jag svarade vad som hänt. Och vi körde till akuten för neurologen ville kunna notera vad det är som händer under dessa attacker; varför ingen medicin vill hjälpa och varför smärtan är så otroligt stor.

När jag så betraktar mitt barn i ett dunkelt sjukhusrum med en massa sladdar uppkopplade så saknar jag ord. Och därför dröjer det innan jag kan samla mig ordentligt för att kunna lyfta ut min oro i ljuset, klä den i ord och se den decimeras. För jag saknar den lördag som egentligen skulle ha varit: med alla de där andra sakerna som skulle göras och med en son som gick till jobbet och sedan kom hem, hungrig som en varg och redo att träffa sina kompisar för en lördagskväll i samvaro.

Istället vakar jag i vårt nedsläckta hus över saknaden. 17 åringen sover nu, jämrandes med jämna mellanrum. Och så har det blivit söndag.