Att inte komma till skott

Det är lite underligt det här med att sätta sig ner för att skriva. Jag har suttit här i över en timme nu och gjort allt – förutom skrivit. Jag har varit inne på Facebook och fastnat där. Det är så sällan nuförtiden som jag bryr mig något särsklit om det där med FB, jag orkar liksom inte. Orkar inte ta in alla dumheter människor tror på och saker som människor inte ifrågasätter. Orkar inte riktigt med det faktum att många verkar övertygade om att verkligheten – den sker på nätet. Inte i ett här och nu.

Naturligtvis är det inte så med alla. Jag ÄR lycklig för FB, för det tillåter mig att ha kontakt med en väldigt massa fina människor också. Människor som betyder mycket för mig; jag får delta i gratulationer på deras högtidsdagar och jag kan skicka dem min tanke när de kanske behöver den. Jag kan följa fantastiska bloggar och läsa texter som berör och ur den beröringen föds nya tankar och idéer. Så ibland fastnar jag. I flödet. Men det slutar alltid på samma sätt: jag bestämmer mig för att fortsätta att ha min Instagram helt privat (bara för familjen) och jag skaffar inget Twitterkonto.

Men nu var det ju denna text som jag hade tänkt skriva. En text om att låta sina söner bli vuxna individer.

Ni förstår: de senaste dagarna har jag med full kraft insett att min äldsta son alldeles snart fyller 18 år. Han blir officiellt vuxen. En fantastisk människa som har en stor kärlek och empati för andra. En storebror som lever för sin lillebror. En okomplicerat komplicerad tänkare. Ni som följt mig vet ju att jag varje år skriver julbrev till mina söner, där jag pratar om deras utveckling under året och hur jag upplever dem som människor och i år har jag slagits av tanken att jag måste möta min äldsta son på ett nytt sätt.

Jag måste möta honom som vuxen. Som en jämlike. Inte hela tiden förmana honom och råda honom. Han vet nu. Han är sin egen nu. Och jag kan bara hoppas på att jag kan få bli en av hans förtrogna. För han kommer att vara fullt förmögen att göra en massa egna val nu. Och det kan ju vara så att jag inte alltid är välkommen på den resan.

Det är precis så det skall vara. Men det gör det inte lättare bara för att jag vet om det. Det är den subtila oron som gör att jag i tanken allt som oftast är någon annanstans än där jag skall vara – att jag allt som oftast inte kommer till skott. För vissa saker tar tid att bearbeta. Och smälta.