Att lova att inget lova

Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld!