Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.

Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

Att prata om vintern

Så många gånger jag slås av hur komplext verklighetens väv är spunnen; i det stora och i det lilla, i det som ligger nära men också i det som är långt bort. Det är inte konstigt att människor i alla tider har sökt svar om vad som egentligen är meningen med allt – för någonstans är det svårt att nöja sig med att allt faktiskt, allt som oftast, är en slump.

Det är en slump att just jag föddes just här. Och nu. Det är en slump, eller kalla det en saga om du vill, att jag blev förälskad när jag blev förälskad. Det är en slump – en mycket lycklig sådan – att jag har begåvats med så vidunderligt fina barn. Och det är slumpen som avgör hur vi uppfattar vintern 17/18.

På västkusten har vintern varit mörk. Regnig och blåsig. Geggig. Inte så många minusgrader men med en hiskelig vind som blåst genom märg och ben. De gråa molnen har hängt hukande låga över vintertrötta skuldror. Ljuset har vi inte sett. Eller jo, ett par tre dagar har luften varit hög och klar och solen har lyst från en blå himmel. Då har det till och med lyst vitt från marken. Tills nästa dag bjöd på ett mörkgrått täcke av brunt.

Och så ser jag vintern 17/18 på andra håll i Sverige. Massor med snö. Snöskottning och enroma snöhögar att göra kojor i. Växthus som bågnar under snötyngd och gnistrande ljus. Röda kinder och leende barn. Bilar som sladdar och slirar, pulkor och skidor. Snöänglar och snögubbar. Man pratar om en vinter som slår rekord.

På vår femkilometersremsa av västkusten slår också denna vinter rekord: i mörker. Komplex och slumpmässigt spunnen är verkligheten.