Att prata om vintern

Så många gånger jag slås av hur komplext verklighetens väv är spunnen; i det stora och i det lilla, i det som ligger nära men också i det som är långt bort. Det är inte konstigt att människor i alla tider har sökt svar om vad som egentligen är meningen med allt – för någonstans är det svårt att nöja sig med att allt faktiskt, allt som oftast, är en slump.

Det är en slump att just jag föddes just här. Och nu. Det är en slump, eller kalla det en saga om du vill, att jag blev förälskad när jag blev förälskad. Det är en slump – en mycket lycklig sådan – att jag har begåvats med så vidunderligt fina barn. Och det är slumpen som avgör hur vi uppfattar vintern 17/18.

På västkusten har vintern varit mörk. Regnig och blåsig. Geggig. Inte så många minusgrader men med en hiskelig vind som blåst genom märg och ben. De gråa molnen har hängt hukande låga över vintertrötta skuldror. Ljuset har vi inte sett. Eller jo, ett par tre dagar har luften varit hög och klar och solen har lyst från en blå himmel. Då har det till och med lyst vitt från marken. Tills nästa dag bjöd på ett mörkgrått täcke av brunt.

Och så ser jag vintern 17/18 på andra håll i Sverige. Massor med snö. Snöskottning och enroma snöhögar att göra kojor i. Växthus som bågnar under snötyngd och gnistrande ljus. Röda kinder och leende barn. Bilar som sladdar och slirar, pulkor och skidor. Snöänglar och snögubbar. Man pratar om en vinter som slår rekord.

På vår femkilometersremsa av västkusten slår också denna vinter rekord: i mörker. Komplex och slumpmässigt spunnen är verkligheten.