Och nej, jag
har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt
till att behandlas värdigt.
Ibland måste
man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de
tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande
betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också
våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner
man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de
kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.
Var sak har sin
tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om.
Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har
aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om
mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig
vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi
lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar
genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det
vi fått.
Och det kan vi
göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera
på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om
världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i
demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.
Lyssna på
människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm
aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar