Att icke-existera

För drygt ett år sedan avslutade jag mina politiska uppdrag. I och med det avtonades min närvaro i den digitala etern och på sätt och vis slutade jag existera. Mer och mer drog jag mig undan sociala medier; deltog inte i debatter, delade inte material, var sparsam med fototaggningar och FB:s nya algoritmer hjälpte mig på traven: då jag inte längre styrde vad jag själv ville se – om jag själv inte aktivt varje dag gick in på varenda en av mina vänners flöden – blev FB ointressant för mig. Det gjorde uppbrottet så mycket enklare. 

Så jag slutade vara aktiv även på FB och det blev endast en plats för mig där jag kan gratulera mina vänner på födelsedagarna och höras med släktingar och vänner i andra länder. Kanske passar jag på att gilla något foto, någon kommentar, men jag tillbringar mycket begränsat med tid på det. Instagramkontot jag har är mycket snålt begränsat till min närmsta familj och jag har vägrat Twitter. I denna uppkopplade värld icke-existerar jag. Så till den milda grad att jag till och med mina mailboxar ekar tomma. 

Inte ens den dagliga floden av hot och hat når mig längre. Och i mitt stilla sinne har jag börjat fundera över vad det kan bero på, vad det är kopplat till? Var alla dessa åsikter som riktats mot mig i alla dessa år, knutna till mitt politiska engagemang eller var de knutna till min digitala persona? Förvisso har jag förärats hot och hat i den traditionella brevformen också, men det kom i betydligt mindre svallvågor. Vad är det som gör att jag lämnas i fred nu? För jag är ju fortfarande samma person med samma åsikter. Det är sannerligen intressant.

Så i går hade jag fått ett ansenligt antal mail igen i en av mina mailboxar. På min mobil blinkade en mängd okända nummer. Och jag undrade vad som hänt. Det visade sig att det handlade om att någon av mina kollegor blivit filmad på arbetet på den skola vi båda arbetar och nu ville man att jag skulle ha en åsikt. Och på en gång var jag tillbaka i den digitala världens verklighet. I mitt stilla sinne sände jag min kollega en tanke och jag kände ett adrenalinpåslag i hela kroppen: oavsett vad som hänt och sagts och gjort och vems felet var, förstod jag vart det digitala drevets orkanvindar blåste. Och jag visste hur det skulle kännas när det träffade, ty i vår uppkopplade värld sätts bollar i rullning i en rasande fart. Allt medan all de andra system vi har, fortfarande är mänskligt långsamma. 

Jag föredrar mänsklig långsamhet, kommunikation öga mot öga, möten i verkligheten. Långa, utredande texter med empiri och vetenskaplig grund. Vackra målningar och handskrivna brev. Böcker, som författare skrivit på länge och långa, djupodlande reportage på tv:n. Jag är en lyckligt lottad digitalickeperson.