Att foga samman ett lapptäcke

Tid och ålder är något särdeles konstigt. Det är underligt hur man konstant, genom hela livet, liksom aldrig blir riktigt färdig; vissa dagar känner man sig ovanligt barnslig och ovetande, andra gånger känner man sig gammal och vis och erfaren. Jag förundras över det, ty ju äldre jag blir, desto tvärare blir kasten. Kanske har det att göra med att ju äldre man blir, i levnadsår, desto fler blir gråskalorna i livets lapptäcke och väldigt få saker blir antingen eller. Mycket blir lite både och. Och inte alls. 

Hela mitt liv har jag, inför mig själv, varit inte så lite stolt över att jag lyckats bryta ett en kedja av generationers liv i beroende eller medberoende. Jag har varit stolt över att jag hållt löftet till mig själv om att aldrig någonsin fortsätta det sociala arvet och att aldrig någonsin bära någon förbannad offerkofta. Det som har varit har varit och det enda jag har kunnat påverka är vad jag gjorde med min framtid. Och så har jag strävat på, då och då förundrad över att jag faktiskt lyckats. 

Men så kikade jag lite närmare på livets lapptäcke. Och upptäckte att jag – trots mina goda föresatser – faktiskt inte lyckats helt. För även om jag har lyckats undvika slagen, drickandet, klumpen i magen och annat, har jag dessvärre dragit med mig annat in i framtiden. Och det slog mig bara häromdagen. Jag har dragit med mig den otroligt tråkiga egenskapen att alltid, alltid tolka vad andra säger, viskar, skriker till mig. 

När jag växte upp var det saker som var bra. Och andra saker som absolut inte var det. Med det är det som det är. Men något som jag bara nu kan sätta ord på var den där vanmakten som alltid låg och lurade under allt annat av att aldrig faktiskt säkert veta något. Ty hos oss sades allting med dubbla meningar. Eller så gavs det sagda en annan mening någon dag senare. Till exempel kunde man gå och tro att man faktiskt gjort något bra, som man fick beröm för, bara för att någon dag senare få det slungat emot sig, utspottat med djupaste förakt följt av ett ” och tro inte att du är så dj*a bra”. Och ytterligare något senare fick man samma situation återberättat för sig från en tredje part på ett helt nytt sätt. Man visste helt enkelt aldrig vad någonting var. 

Jag har tidigare trott att jag skakat av mig det som var. Att jag sytt in de delarna i mitt livs lapptäcke och sedan lämnat dem bakom mig, men jag insåg som sagt häromdagen att jag inte gjort det. För jag kom på mig själv med att försöka tolka det någon sagt till mig. ”Vad menar personen EGENTLIGEN? När kan jag förvänta mig att det slår tillbaka mot mig? Vad är människan ute efter?” Just denna gång vände jag mig till den som givit mig komplimangen och frågade: ”Vänta lite, vad menar du?” Personen blev mäkta förvånad och upprepade vad den sagt. Och jag frågade igen. Och fick samma svar: ”Jag menade precis det jag sa. Varför skulle jag inte göra det?” Och det var då det slog mig. Att jag fogat samman lapparna från mitt liv på ett galet sätt. 

Så det är underligt det där. Att man tror att man vet och är färdig. För det är man inte. Jag är 46 år och har bara nu i dagarna insett att jag inte alls lyckats tvätta bort präglingen från förr. Jag har lyckats hålla löftet till mig själv, men jag har inte lyckats utvidga löftet och inbegripa också den delen som har att göra med att vara snäll vid mig själv. För det har jag inte tyckt varit viktigt. De lapparna har jag helt valt bort då jag har trott att alla har en dold agenda, att alla säger saker som måste tolkas efter bästa förmåga, att man måste ducka och anpassa ett försvarsspel i alla lägen. 

Det är lite sorgligt. För det har nog bidragit till att jag varit hård många gånger även när jag inte behövt vara det. Det har nog inneburit att jag har gått miste om vänskaper som hade kunnat bli något fantastiskt och att jag någonstans aldrig riktigt har litat på någon. Och det är ju inte bra. 

Vilken tur dock att jag kan fortsätta sy på mitt livs lapptäcke. Det kanske är dags för andra färger?