Att döda manuskript

En mycket god vän och jag promenerade för någon vecka sedan och pratade om högt och lågt. Vi brukar göra det under våra promenader: formulera våra tankar och testa dem på någon vi litar på. När vi gick där i det lite gråmulna kom frågan upp om varför jag skriver. Och i svaret jag blev tvungen att verbalisera kunde jag så sätta ord på varför mina mauskript aldrig har blivit färdigarbetade. 

Insikten om varför jag skriver stod plötsligt helt klar för mig: jag skriver inte för att jag vill bli bekräftad eller för att jag skall bli berömd. Jag skriver inte för att min historia är viktig eller för att jag har något budskap som jag vill nå ut med. Att det är mitt namn som står på någon framsida av en bok är oviktigt. Mina karaktärer skall egentligen inte bära spår av människor jag verkligen träffat, ty berättelser som man delar med andra är faktiskt inte ens egna att berätta – det finns alltid en annan historia. Också. 

Nej. Jag vill skriva för att det finns så många människor som behöver gemenskapen i orden. Människor befinner sig så långt ifrån varandra många gånger. Man tror att man famlar omkring i ensamhet och att man inte är förankrad i någonting eller något. Att man inte är av betydelse och att man är tyngdlös. Jag vill låta mina ord svepa in människor i en förlåtande, jublande kör av vackra meningar som låter dem förstå att vi alla gör avtryck i världen, att vi alla kan göra skillnad. För någon. Och att det är gott så. Vi behöver inte göra så mycket mer. Än att göra så gott vi kan. 

Jag förstod där och då i klartext att mina manuskript aldrig kommer att nå längre. Att skriva en fiktiv historia baserad på något som skulle kunna härledas till mig är inte intressant. Alls. Eller en helt påhittad livsåskådning av ännu en medleålders kvinna – tämligen tröttande. Jag kan inte skriva spänning eller skräck. Jag är verkligen ingen romantiker annat än i djupaste hemlighet och erotik ligger lika lite för mig som att skriva manualer i hur man lägger halmtak på ett korrekt sätt. Jag vill skriva för gemenskapen i orden. För det vackra och det bisarra. För det vidunderliga i livet – denna korta tid som vi har. Därför raderade jag ikväll mina manuskript.