Att julia

Det är mitten av juli. Till och med lite mer. Ute i natten avtecknar sig en enorm fullmåne och bäddar in världen i ett ljus som känns välkomnande och förlåtande. Lite sådär som när man kisande betraktar sin spegelbild och känner att ”nej, du har inte förändrats särsklit mycket de senaste åren”. Jag har inte ens besvärat mig med att ta in kuddarna till utemöblerna, för för första gången denna sommar är jag nästan säker på att det inte kommer att regna i natt. 

Jag kan inte riktigt förlika mig med att det faktiskt är sommar. Trots att jag emellanåt känner doften av varmt grus, nyklippt gräs och kolgrillar vandrar jag odrabbad genom dagarna. Ett tag trodde jag att det handlade om att jag faktiskt inte var ledig på samma sätt som jag varit under många yrkesår. Sedan tänkte jag att denna sommar ju inte varit särsklit somrig, inte varm och het. Men. Jag tror inte att det är det. 

Det är mitten av juli. I går – eller förrgår egentligen då klockan är efter midnatt – fyllde jag 47 år. Finfint det. Tänk om man inte fått fylla år?! Då hade man varit död. Så därför ser jag framemot varje födelsedag jag får uppleva. Inte för att man behöver slå på stora trumman eller så, men att stillsamt fira att man faktiskt fått vara med ett år till är inte dumt. 

Annars händer inte särskilt mycket i mitt juli. Lite skratt och gos med syskonbarn, samtal och promenader med L, träning, läsning, städning, omorganisering och en hel del oro. Kanske inte konstigt att denna sommar känns lite… lite som en ogreppbar månskensnatt.