Att gästspela

Gästspelar lite här – i min egen blogg. Bisarrt det där; att dyka upp i det som är det egna och känna sig som en främling, en gäst. Som sitter sådär lite försiktigt, längst ut på kanten av en stoppad finstol, balanserande på en kopp kaffe i en spetstunn söndagskopp med guldkant. Lite nervös och lite lätt obehaglig till mods; måtte jag bara inte göra bort mig, orsaka någon obehag eller trampa någon på tårna. 

Jag halvligger i sängen uppe i vårt gästrum och utanför fönstret tändes just nu gatlyktorna. Mitt liv, min familj, rör sig i huset runt omkring mig, men härinne är mitt enda sällskap mina tankar. Genom fönstret ser jag toppen på vår syrenbuske med de djuplila blommorna avteckna sig mot den mörknande himlen. Snart, om någon dag eller två, kommer de knoppande blommorna slå ut. 

Det är tango-mode som gäller just nu, om någon nu missat det. En molande ledsen känsla som liksom finns i en ogreppbar bakgrund. För som vanligt finns det ingen källa till känslan, ingen förankring. Bara ett molande. Därför låter jag det vara där och sysslesätter mig med vardagen. Med det som skall göras, älskas, värnas och vårdas. 

Min förtfödda tar studenten om en dryg månad. Det är stort. Jag har snart jobbat halva tiden på mitt rektorsvikariat. Det har varit otroligt lärorikt. För en månad sedan var jag i Kina. Också mycket lärorikt. I nästa vecka är det Eurovision Song Contest och dessutom skall jag ta med min familj och rösta i EU-valet. Kanske skall vi åka till Amalfikusten i sommar. Kanske blir det bra. Kanske bäst. 

Och under tiden händer världen. Diskussioner som blir kamper. Kamper som förs mot en inbillad fiende medan det verkligt onda sticker kniven i ryggen på mänskligheten. Utan vett och sans smutsar vi ner våra demokratiska rättigheter och glömmer bort att de går hand i hand med solidaritet och med vänlighet. Med simpel vänlighet och omtanke. Ty demokrati har aldrig handlat om vad JAG har rätt till utan vad VI har rätt till – tillsammans. 

Förmodligen har jag fel. Och det är kanske därför jag sitter där, lite obekvämt, och balanserar på yttersta kanten av en stoppad finstol, med en spetstunn porslinskopp med guldkant, och gästspelar i min egen verklighet.