Att förtrycka att uttrycka intryck

 

"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka. 

Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den? 

Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt. 

Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.