Kan det kanske vara så att det är så med att uttrycka sig som det är med att ta sig fram på inlines? Man måste öva. Och även om kunskapen liksom sitter där, så måste man underhålla den för att inte ringrostigt vingla fram bredvid vägen. Så kan det nog vara. Och därför ämnar jag öva.
Hur övar man då upp sin insomnade uttrycksförmåga? Hur manar på sig själv att fortsätta, när det är man själv som är det största hindret? Jo, man fejkar det. Man sätter sig ner vid tangentbordet med en megaloman självbelåtenhet och bara skriver. För ÄR man liksom bäst i fantasin, så kan det räcka med att en hundradel av allt det man inbillar sig faktiskt sätts på pränt. Då blir det en början och av en början kan det bli en fortsättning och ett slut och då har man övat.
Jag är alltsomoftast lite lätt avundsjuk på människor som faktiskt lever just så - som om de var BÄST. För även om de inte är det så sipprar ett självförtroende igenom och även om det då endast är en hundradel av det som stämmer, så har de redan hunnit långt bort innan en annan förstår och inser det. Medan jag står och hummar och väger ord på guldvåg har de spräckt ljudvallen med högljudda åsikter och för längesedan glömt vårt möte. Jag önskar jag kunde vara lite som dem. Det verkar vara roligare.
Så jag övar. Får se nu: vad är det jag vill uttrycka?
Hösten driver in mig i ett tango-mode
Jag behöver nog läsglasögon
Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
Jag beundrar Greta Thunberg
Fy fanken för valet i USA nu i november
Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra
En början är en början är gott nog.
Jag har inte kunnat skriva nästan något de senaste åren. Fuskade ju genom att göra blogg av det jag skrev när jag var drygt 20. Men nu försöker jag komma igång igen. Det är ju bara att sätta sig vid tangentbordet och börja som du skriver!
SvaraRadera