Att uppdatera

Det är dags att uppgradera, uppdatera. Om ni önskar och vill - följa med mig in i den nya eran Ergo Sum Renovata. Kanske kan vi där faktiskt ha en kommunikation? Håll utkik här för länk till det nya. 

Caldium receperint! 

Att lysa upp det innersta

Så mycket som trängs i huvudet dessa dagar; nya uppenbarelser, nya perspektiv, gamla sanningar, omfärgade minnen och nya insikter. Det bara bubblar av ordföljder som bildar meningar, som bildar berättelser, som bildar meta-konversationer. Därför tänker jag att även om jag, med min språkläraresjäl djupt bunden i ”den röda-tråden”religionen, egentligen vill skriva strukturerat, får jag nog ge mig. Och bara skriva. Störtdyka ner i in medias res och ge plats åt orden som de kommer. Utan någon prolog eller preludium. 

Detta år, om jag räknar sedan mitten av december förra året, har jag redan hunnit läsa elva böcker. De allra flesta teoriböcker som har med min nya tjänst att göra, men insprängt mellan dem är de skönlitterära andningshålen. Just nu läser jag ”Kvinnor jag tänker på om natten” av Mia Kankimäki. En mycket läsvärd bok med ett väldigt ojämt upplägg. Men mer om det när jag läst färdigt. I den boken citeras en del av ett brev som en kvinnlig upptäcksresande, Mary Kingsley, skrev till en god vän:

 

”Jag är inte mer människa än vad en vindpust är. Jag har aldrig haft ett personligt liv. Jag har alltid bara fått hoppa in där det behövts, har levt med andra människors glädje, sorger och bekymmer. Det har aldrig fallit mig in att jag skulle ha rätt att göra någonting annat än att då och då få sitta och värma mig vid verkliga människors eldar […]” 

 

Citatet har bitit sig fast hos mig. Under min rehabilitering (under hösten var jag sjukskriven ett tag vilket jag förmodligen kommer att berätta om längre fram – inget allvarligt!) fick jag nämligen frågan: Men, vad vill DU? Vad tycker DU om? Om DU fick önska..? Och chockad insåg jag att jag faktiskt – om jag skulle vara helt ärlig – inte visste. Jag visste vad jag ville, tyckte och önskade I FÖRHÅLLANDE till andra. Men jag kunde inte ens formulera orden kring hur det förhöll sig om jag inte fick lov att ta andra i beaktande. Och det är sorgligt. Verkligen sorgligt. 

 

Missförstå mig inte – det är inte ett dugg synd om mig. Jag har inte en känsla av att ha uppoffrat mig och att jag ”heeeela mitt liv baaaara levt för andra som nu borde vara tacksamma och buga inför mitt anlete”. Inte alls så. Jag är en fullt kapabel, stark och klok medelålders, välutbildad cis-kvinna. Född i ett av världens rikaste länder, given gratis grundutbildning, frikostiga lån vid fortsatt utbildning, flera glastak sprängda ovan mig och med man och barn som alla är friska. 

 

Det tragiska är att jag ÄNDÅ, trots detta, inte kan svara på vad jag tycker om utan att ta andra i beaktande. Vad i hela friden innebär det? Vad får det för konsekvenser? Får det konsekvenser? Och vad säger det om mig? Om dig? Är det det klassiska duktigaflickansyndromet? Eller storasystersyndromet? Eller något annat? Vad skulle hända om jag lät mig fånga det jag vill, tycker om, önskar? Skiljer det sig från Mig? 

 

Vad skulle hända inne i det innersta av Ergo Sum? Ergo Sum = Därför är jag. Ja, vem är jag när jag är jag? För jag är ju jag? 

 

Att tuta och köra

Kors i krösamoset och far ända in i baljan. Det finns liksom inga fler ursäkter kvar. Inte några filosofiska, existentiella vändningar och inte heller något sakligt vetenskapligt omutifallatt. Nu handlar det bara om mig. Inget annat. Jag älskar ju att skriva och då är det ju bara att göra. Det är inget som kan bli gjort ÅT mig – ve och fasa förresten! Tänk om jag inte hade haft möjligheten att skriva – tänk om det togs ifrån mig! Då hade jag kunnat sitta där och lipa över bortslarvade möjligheter. Så skriv nu ditt åbäke! 

 

Som ni märker försöker jag peppa mig själv. Vilket jag är utomordentligt dålig på. Jag kan peppa alla andra, vem som helst, men min förmåga att peppa mig själv har drastiskt minskat av någon outgrundlig anledning. Jag har i och för sig upptäckt att det är så med många; de gör ett fantastiskt jobb med att peppa/ordna/ta hand om/fixa/strukturera upp andra, men gör det inte för sig själv. Jag har funderat mycket på varför det är så där. Vad det är i oss människor som gör att vi mer sällan kan vara goda mot oss själva?

Inför detta nya ”2.0 inlägg” läste jag mitt senaste inlägg här på bloggen. Jag gjorde detta för att jag tänkte stänga ner bloggen och avsluta den. Eventuellt tänkte jag börja en ny, men nuförtiden läser ingen bloggar (väl?) och då jag absolut inte gör något för att synas med min blogg, tänkte jag att det inte var någon idé alls. Men efter att jag läst mitt senaste inlägg slog det mig hur roligt jag faktiskt har tyckt att det varit med bloggen, hur mycket nöje jag själv har haft av att uttrycka mig skriftlig och, dessutom, så upptäckte jag min lista. Och därmed blev det bestämt: inte stänga ner bloggen och inte skapa en ny. Min blogg är ju jag. 

 

Så. Tillbaka till listan:

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode
2. Jag behöver nog läsglasögon
3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
5. Jag beundrar Greta Thunberg
6. Fy fanken för valet i USA nu i november
7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

 

Vi kan ta den uppifrån och ner. I oktober 2020 känns det som jag faktiskt ändå hade koll på grejorna.  Ja, hösten driver in mig i ett tango-mode. Det är nog bara att konstatera. Jag har nog kommit fram till att det i huvudsak handlar om mörkret. Att det är så mörkt förmörkar mitt sinnelag. Det är bra att veta inför nästa höst nu – särsklit i dessa muntra Covid-tider. 

 

Jo, jag behöver läsglasögon. Ni som är uppmärksamma ser att jag bytt profilbild. Jag har färgat mitt hår i en annan färg och med mina läsglasögon ser jag helt annorlunda ut. Vi låter det stanna där vid ”annorlunda” – min syn har dock blivit bättre. Yay för glasögon! 

 

Ja, jag saknade min gamla arbetsplats: gymnasieskolan. Där jobbade jag först som lärare och sedan som rektor. Sedan fick jag en tjänst som rektor på en låg- och mellanstadieskola i kommunen. Jag gjorde ett gott jobb och trivdes jättebra och under hösten 2021 skulle jag också börja rektorsutbildningen. Men så blev jag sjuk (vi kan gå in på det under ett senare inlägg) och det krävde en hel del uppföljning och många provtagningar. Och då ville jag inte lämna mina fina medarbetare utan en chef. Så jag förstod att jag behövde söka ett annat arbete, något som inte innebar personalansvar. I alla fall för nu. Därför har jag ånyo ett nytt jobb (det kan jag också prata om vid senare inlägg) 

Jag beundrar fortfarande Greta Thunberg. Av ännu fler anledningar än tidigare. Och så nummer 6 på min lista: JÖSSES vad rätt jag fick i mina onda aningar om valet i USA!! Jag följde med skräck och enorm misströstan vad som hände för lite drygt ett år sedan i Washington. Tillsammans med många av er andra. Vilket leder oss till den sista punkten på min lista: vi människor måste vara snälla mot varandra. Vi måste! 

 

Och så är jag igång igen! Nu kör vi!