Att lysa upp det innersta

Så mycket som trängs i huvudet dessa dagar; nya uppenbarelser, nya perspektiv, gamla sanningar, omfärgade minnen och nya insikter. Det bara bubblar av ordföljder som bildar meningar, som bildar berättelser, som bildar meta-konversationer. Därför tänker jag att även om jag, med min språkläraresjäl djupt bunden i ”den röda-tråden”religionen, egentligen vill skriva strukturerat, får jag nog ge mig. Och bara skriva. Störtdyka ner i in medias res och ge plats åt orden som de kommer. Utan någon prolog eller preludium. 

Detta år, om jag räknar sedan mitten av december förra året, har jag redan hunnit läsa elva böcker. De allra flesta teoriböcker som har med min nya tjänst att göra, men insprängt mellan dem är de skönlitterära andningshålen. Just nu läser jag ”Kvinnor jag tänker på om natten” av Mia Kankimäki. En mycket läsvärd bok med ett väldigt ojämt upplägg. Men mer om det när jag läst färdigt. I den boken citeras en del av ett brev som en kvinnlig upptäcksresande, Mary Kingsley, skrev till en god vän:

 

”Jag är inte mer människa än vad en vindpust är. Jag har aldrig haft ett personligt liv. Jag har alltid bara fått hoppa in där det behövts, har levt med andra människors glädje, sorger och bekymmer. Det har aldrig fallit mig in att jag skulle ha rätt att göra någonting annat än att då och då få sitta och värma mig vid verkliga människors eldar […]” 

 

Citatet har bitit sig fast hos mig. Under min rehabilitering (under hösten var jag sjukskriven ett tag vilket jag förmodligen kommer att berätta om längre fram – inget allvarligt!) fick jag nämligen frågan: Men, vad vill DU? Vad tycker DU om? Om DU fick önska..? Och chockad insåg jag att jag faktiskt – om jag skulle vara helt ärlig – inte visste. Jag visste vad jag ville, tyckte och önskade I FÖRHÅLLANDE till andra. Men jag kunde inte ens formulera orden kring hur det förhöll sig om jag inte fick lov att ta andra i beaktande. Och det är sorgligt. Verkligen sorgligt. 

 

Missförstå mig inte – det är inte ett dugg synd om mig. Jag har inte en känsla av att ha uppoffrat mig och att jag ”heeeela mitt liv baaaara levt för andra som nu borde vara tacksamma och buga inför mitt anlete”. Inte alls så. Jag är en fullt kapabel, stark och klok medelålders, välutbildad cis-kvinna. Född i ett av världens rikaste länder, given gratis grundutbildning, frikostiga lån vid fortsatt utbildning, flera glastak sprängda ovan mig och med man och barn som alla är friska. 

 

Det tragiska är att jag ÄNDÅ, trots detta, inte kan svara på vad jag tycker om utan att ta andra i beaktande. Vad i hela friden innebär det? Vad får det för konsekvenser? Får det konsekvenser? Och vad säger det om mig? Om dig? Är det det klassiska duktigaflickansyndromet? Eller storasystersyndromet? Eller något annat? Vad skulle hända om jag lät mig fånga det jag vill, tycker om, önskar? Skiljer det sig från Mig? 

 

Vad skulle hända inne i det innersta av Ergo Sum? Ergo Sum = Därför är jag. Ja, vem är jag när jag är jag? För jag är ju jag?