Kors i krösamoset och far ända in i baljan. Det finns liksom inga fler ursäkter kvar. Inte några filosofiska, existentiella vändningar och inte heller något sakligt vetenskapligt omutifallatt. Nu handlar det bara om mig. Inget annat. Jag älskar ju att skriva och då är det ju bara att göra. Det är inget som kan bli gjort ÅT mig – ve och fasa förresten! Tänk om jag inte hade haft möjligheten att skriva – tänk om det togs ifrån mig! Då hade jag kunnat sitta där och lipa över bortslarvade möjligheter. Så skriv nu ditt åbäke!
Som ni märker försöker jag peppa mig själv. Vilket jag är utomordentligt dålig på. Jag kan peppa alla andra, vem som helst, men min förmåga att peppa mig själv har drastiskt minskat av någon outgrundlig anledning. Jag har i och för sig upptäckt att det är så med många; de gör ett fantastiskt jobb med att peppa/ordna/ta hand om/fixa/strukturera upp andra, men gör det inte för sig själv. Jag har funderat mycket på varför det är så där. Vad det är i oss människor som gör att vi mer sällan kan vara goda mot oss själva?
Inför detta nya ”2.0 inlägg” läste jag mitt senaste inlägg här på bloggen. Jag gjorde detta för att jag tänkte stänga ner bloggen och avsluta den. Eventuellt tänkte jag börja en ny, men nuförtiden läser ingen bloggar (väl?) och då jag absolut inte gör något för att synas med min blogg, tänkte jag att det inte var någon idé alls. Men efter att jag läst mitt senaste inlägg slog det mig hur roligt jag faktiskt har tyckt att det varit med bloggen, hur mycket nöje jag själv har haft av att uttrycka mig skriftlig och, dessutom, så upptäckte jag min lista. Och därmed blev det bestämt: inte stänga ner bloggen och inte skapa en ny. Min blogg är ju jag.
Så. Tillbaka till listan:
- Hösten driver in mig i ett tango-mode
- Jag behöver nog läsglasögon
- Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
- Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
- Jag beundrar Greta Thunberg
- Fy fanken för valet i USA nu i november
- Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra
Vi kan ta den uppifrån och ner. I oktober 2020 känns det som jag faktiskt ändå hade koll på grejorna. Ja, hösten driver in mig i ett tango-mode. Det är nog bara att konstatera. Jag har nog kommit fram till att det i huvudsak handlar om mörkret. Att det är så mörkt förmörkar mitt sinnelag. Det är bra att veta inför nästa höst nu – särsklit i dessa muntra Covid-tider.
Jo, jag behöver läsglasögon. Ni som är uppmärksamma ser att jag bytt profilbild. Jag har färgat mitt hår i en annan färg och med mina läsglasögon ser jag helt annorlunda ut. Vi låter det stanna där vid ”annorlunda” – min syn har dock blivit bättre. Yay för glasögon!
Ja, jag saknade min gamla arbetsplats: gymnasieskolan. Där jobbade jag först som lärare och sedan som rektor. Sedan fick jag en tjänst som rektor på en låg- och mellanstadieskola i kommunen. Jag gjorde ett gott jobb och trivdes jättebra och under hösten 2021 skulle jag också börja rektorsutbildningen. Men så blev jag sjuk (vi kan gå in på det under ett senare inlägg) och det krävde en hel del uppföljning och många provtagningar. Och då ville jag inte lämna mina fina medarbetare utan en chef. Så jag förstod att jag behövde söka ett annat arbete, något som inte innebar personalansvar. I alla fall för nu. Därför har jag ånyo ett nytt jobb (det kan jag också prata om vid senare inlägg)
Jag beundrar fortfarande Greta Thunberg. Av ännu fler anledningar än tidigare. Och så nummer 6 på min lista: JÖSSES vad rätt jag fick i mina onda aningar om valet i USA!! Jag följde med skräck och enorm misströstan vad som hände för lite drygt ett år sedan i Washington. Tillsammans med många av er andra. Vilket leder oss till den sista punkten på min lista: vi människor måste vara snälla mot varandra. Vi måste!
Och så är jag igång igen! Nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar