Att ljusglimta

Det är det här ljuset. Och allt är förlåtet. Det är underligt att det fungerar så. Och det är underligt att jag inte tidigare har upptäckt det.

Jag hade redan gjort mig beredd på hösten. På det myckna regnandet, blåsten och mörkret. Framförallt mörkret. Jag hade insett att jag nog tyvärr, allt mer och mer, blivit otroligt lättpåverkad av mörkret. Hur liksom mina tankar och sinnen styrdes av det. Och jag hade stålsatt mig. Och så kom det här. Denna sensommar. Denna indiansommar. Och allt var glömt och förlåtet.

Visst jobbar jag nu. Försmäktar i olidlig värme i skolsalar utan någon som helst ventilation. Visst hinner jag inte mer än ana den varma, smekande vinden, där jag skyndar mellan byggnaderna, bärande på pärmar, böcker och papper. Men jag har mina morgnar. Och mina tidiga kvällar. När jag cyklar till och från jobbet. När jag får lov att ta in detta överflöd av ljus.

Jag har mina luncher. Som jag inte använder till att äta. Annat än solljus. PÅ mina promenader längst med ån som rinner genom stan. Jag har kvällarna på altanen, då jag låter solssmekta, varma, träplankor kittla mina bara fötter. Och jag är glad. Nöjd, trots stress och en till hälften bortregnad sommar. För det är gott om ljus nu.

Och därmed är det klart: det är kanske inte så mycket värmen jag söker efter under våra korta somrar – det är ljuset. Alla ljusglimtarna.