Att skönja ögonblicket

Just då var jag lycklig. Genuint och ofantligt lycklig. Sådär inandningslycklig – ni vet, så där så att man nästan är tvungen att nypa sigiarmenlycklig. I just de ögonblicken ville jag inte vara någon annanstans alls. Någonsin. Och tänk att jag nästan hade glömt bort dem!

Det var de ögonblicken när jag vaknade den första morgonen i den lilla byn mitt bland alla majsfälten. Den första morgonen av många under ett långt underbart sommarlov. I barndomen. I tonåren. Sluter jag ögonen just nu, kan jag med hela min hud, min kropp och själ, känna lyckan.

Innan jag ens öppnade ögonen, tog jag in alla ljuden. Duvornas kurrande utanför det på glänt öppnade fönstret. Kacklet från gässen som drevs till bete förbi vårt hus. Någon enstaka tupp som gol och någon som pumpade vatten från vattenpumpen strax utanför ytterdörren. Jag kände den sträva, hårt stoppade, madrassen under min kropp och tyngden av det tjocka dunbolstret. Sakta öppnade jag ögonen.

I ren lycka, av rädsla att förlora detta ögonblick, lät jag blicken glida över allt det jag såg: den höga sänggaveln vid sängens fotände, de höga, stora garderoberna i mörkt trä som stod vid väggen mittemot. Jag tittade på mormors tavlor med Jesus, jungfru Maria och på hennes vackra rosenkrans som hängde över ett kors. Jag tittade på alla de välkända fotona av min mamma, min moster och mina morbröder, som hängde på väggen där de alltid hängt. Jag såg på den mörkgrönt målade dörren med gardiner hängande över fönstret i den. Jag var lycklig.

Jag visste att när jag steg upp och gick ut, skulle jag känna dofter jag längtat efter. Jag skulle få vara här. Här, där jag var lycklig. I flera veckor. Och häromdagen fann denna känsla mig igen. När jag funderade över när jag varit riktigt lycklig. Genuint lycklig. Förutom de gånger mina söner varit orsaken. Då mindes jag plötsligt. Ögonblicket av ren lycka.

Jag är tacksam. För när jag i veckan fick frågan om vad som gör mig glad, kunde jag bara svara på vad som gör mig ledsen. Vilket är sorgligt. Nu vet jag vad som gör mig glad: duvors kuttrande tidiga sommarmorgnar. För de bär en hälsning med sig.