Att klä i ord

Jaha. Men kanske inte. Eller? Jo. Jo, så här är det.

Jag har skrivit detta inlägg säkert ett par hundra gånger. Under den senaste månadens lopp har jag författat det i huvudet ett par gånger om dagen. Jag har stött och blött. Tagit tillbaka och ångrat mig. Men nu måste jag skriva. Trots att jag förmodligen kommer att missuppfattas. Feltolkas. Och säkert såra en och annan. Även om jag verkligen inte menat det. Men, hörrni, det här är min sanning, min känsla. Och det är min blogg. Med mina åsikter. Rätt eller fel.

Sommaren var uträknad. Jag hade redan stålsatt mig för den mörka årstiden. Och någonstans kände jag att det lika gärna kunde kvitta. För värken jag hade inom mig skulle i så fall matchas. Så fick vi några härliga, ljusa, dagar till. Men inte ens de djupa semsommardofterna och de magiska kvällarna kunde tvätta bort min olustkänsla. Så därför sitter jag här. Halv ett en torsdagsnatt.

Vet ni: rasismen existerar i Sverige i dag. I vårt vackra, demokratiska Sverige. Oavsett vad alla debattörer uttrycker. Vad än journalister skriver och förståsigpåare anser och tror sig leda i bevis. När jag får telefonsamtal hem från en medlem i SD som hånfullt säger: ”Nu skall du snart få se. 2018 är det sådana som du som ryker först”. Och när jag då stilla undrar vad det är som får dem att uppleva mig som en fiende, en förrädare, så har han bara ett svar: att jag är en ”sådan”. Av sådan RAS att jag inte är lika mycket värd som andra. Det handlar inte om mina handlingar (även om de inte heller gillas då jag ju samlat in kläder till asylsökande) och inte heller om mina val (även om mitt val att vara aktiv socialdemokrat stör) det handlar om EN ENDA sak: min PÅSTÅDDA ras!

När John Hron misshandlades och torterades till döds 1995 var jag 23 år. Och jag mådde fysiskt illa av det fruktansvärda dådet. Det gick månader innan jag kunde sluta tänka på det dagligen. Och mitt hjärta frös till is. Jag bestämde mig för att aldrig skaffa barn – för vem visste hur länge jag skulle få lov att leva i mitt hemland? Fem år senare födde jag en son. Och min ALLRA största, mycket påtagliga skräck, har alltid varit att han, jag eller någon annan i familjen, skulle drabbas av samma sak John drabbades av. För mig var det en ytterst trolig händelse – inte bara något man läser om i tidningen.

I tjugo år har jag TAGIT DISKUSSIONEN. 20 år!!!! Och jag har alltid värnat demokratin, aldrig kränkt någon. När Kent Ekeroth kom fram och ville göra ett hjärta att hänga upp mot hatbrott, hjälpte jag honom att göra ett. Jag vägrade inte honom och hånade inte honom för att han valt att tillhöra ett parti som SD, utan jag behandlade honom som jag skulle vilja bli behandlad. Jag tror mycket på icke-våldstanken: den om att inte möta hat och hot med samma medel, utan att försöka påverka med goda exempel, med alternativ och med att TA DISKUSSIONEN. I 20 år har jag gjort det. 20 år.

Nu är jag trött. Och otroligt ledsen. På de flesta. På etablissemanget. På media. På politikerna. På gemene man. För man talar fortfarande om att ”man borde TADISKUSSIONEN”, man påstår att man kan tysta ihjäl saker och ting, att protester ger rasistiska partier mera uppmärksamhet etc. Det får vara hur det vill med det, men i så fall är människan dummare än jag trott. Vem f*n röstar på ett parti för att man tycker att det är synd om dem för att de inte fått sprida sin propaganda? Jag har aldrig velat ”bli” pedofil, IS-soldat, mördare, drogkung eller annat för att det varit synd om dem eller för att de fått mycket uppmärksamhet i media! Är folk verkligen så fruktansvärt korkade? För det är ju det det uttalandet insinuerar..

I mitt medelsvenssonmedelåldersmedelklassliv finns inte rasism. Inte när jag är fotbollsmamma eller när jag är lärare. Inte när jag lyssnar pflesta i det land han är född i tillhör. Han är inte troende. Men det rör inte de som ringer. Hans ras är bestämd. igion som de å en sommarkonsert med Weeping Willows eller grillar med mina vänner. Men den finns i mitt andra liv. Det som tydligen bestäms av min ras. Min man har fått sin ras bestämd av de människor som ringer mig också; hans ras är bestämd utifrån en religion som de flesta i det land han är född i tillhör. Han är inte troende. Men det rör inte de som ringer. Hans ras är bestämd. Av en religion han inte tillhör. Och därmed är han mindre värd. Och jag som är gift med honom är mindre värd. Och våra barn.

Förstår ni? Och ni säger att det inte är någon fara. Att ni röstar på SD för ”de är de enda som GÖR något”. Ja, de gör något. Får mig att må fysiskt illa. Vi har ett bekymmer i Sverige. Och det är att vi inte öppet tala om att vi inte kan acceptera fanatism som inte erkänner alla människors lika värde. Oavsett om den fanatismen kommer från ett demokratiskt valt parti eller vansinniga, religiösa krigare.

Jag tänker inte hålla tyst. Aldrig i livet. Jag tänker inte göra något olagligt – förrän det blir olagligt att vara som mig. Även då kommer jag att fortsätta ”ta diskussionen”, även då kommer jag att benämna saker och ting vid dess rätta namn; rasism är rasism är rasism.

Sov gott