Att förmena

Det är en tid av stora ord. Stora tider kräver dessa svulstiga, allomfattade omskrivningarna: varannan person är kränkt, man talar om att systemkollapser, om andrum och om kriser. När inte människan har mycket till värde går det inflation i uttryck, som ett krampaktigt försök att hålla kvar någon tyngd i ett böljande åsikts hav. Är vi utan värde skriker vi oss hesa med ord – stor i orden men liten på jorden – som det alltid varit.

Ett av alla dessa uttryck är tabu. Det är någon som tydligen har missat att informera mig; en hel del massa saker är uppenbarligen tabu. Som att prata om psykisk ohälsa, om beroende, om rasism, om politik, om föräldrarskap, om amning, om livet och varandet. Om allt. Tydligen. Nu vill jag inte förmena er tabuivrare rätten till en åsikt. Ty då verkar jag ju i ert namn och det finge ju vara mycket olyckligt då jag är av en helt annan åsikt. Jag anser nämligen att mycket lite är tabu. Att prata om. Att det sedan tyvärr inte alltid finns någon som lyssnar, eller att andra kanske inte håller med – det är en helt annan sak. Men tabut skapar vi själva. Faktiskt.

Med mig kan du tala om allt. Kanske ställer jag frågor och ställer mig undrande, kanske håller jag med och livligt kastar mig in i debatten. Kanske håller jag tyst, för att jag antingen tycker att det du talar om avslöjar en hel del om dig som person, och jag tycker inte om det jag hör, eller så är det så att jag helt enkelt inte bryr mig. Men det du säger är inte tabu. Inte hos mig.

Varför i hela friden skulle det vara tabu att prata om utmattningar och depressioner, om gråtstunder och om det som är svårare i livet? Vem har bestämt det? Vem har påstått att vi inte kan tala om olikheter och svårigheter? Om rädslor och lyckor? Vad jag förstår så finns det ingen lagtext om det, inget regeringsbeslut. Vad jag förstår så finns allt bara i någons enfaldiga tanke och övertygelse. Och på en och annan nyhetskåt tidningslöpsedel.  

Mycket lite är egentligen tabu. Precis som man inte är kränkt för att man blir tillsagd att lägga ifrån sig sin mobiltelefon på en lektion. Även om löpsedeln skriker ut det i hårda svarta bokstäver över en hel sida. Och måtte det snart bli en tid av stora handlingar istället, där de stora orden som solidaritet och medmänniska får regera.