Att prosaiskt betrakta

Jag mötte 17 år häromdagen och mötet var så omtumlande att jag inte förrän nu lyckats formulera en färdig tanke. Det slog mig nämligen att jag inte alls, på något sätt, varit en så idealistisk och brinnande människa som kanske i mitt tillbakablickande romantiserande önsketänkande. Och nu var jag tvungen att göra upp med en obehaglig mig. Jag var tvungen att betrakta mig prosaiskt och rent praktiskt syna mig själv i sömmarna. Vilket ledde till en förödmjukande rannsakning.

17 år. Och förmodligen lite självgod. För jag gjorde inte de dumheterna mina jämnåriga gjorde: jag rökte inte, drack inte, drogade inte alls på något sätt. Jag hade klara framtidsplaner och jag ”drev inte om kring och gjorde ingen nytta”. Jag hade två jobb utöver skolan och hemma höll jag ihop för mina syskons skull, duckande och väjande för hårda ord och slag. Jag mobbade ingen och ryckte in när andra blev utsatta. Så otroligt väl sammansatt. Och ändå inte alls bra.

17 år. Och med ett av de sämsta självförtroendena man kunde hitta. Förmodligen var det därför jag inte såg mig själv som ”flickvänsmaterial” och förmodligen var det därför jag satte upp tremånadersregeln: OM jag blev ihop med någon så skulle vi vara ihop i minst tre månader innan någon hud-mot-hud aktion kunde ske. På det viset försäkrade jag mig om att jag hade valt bort killen innan han ens fick chansen att välja bort mig. För jag kunde inte tro att någon överhuvudtaget kunde vara så attraherad av mig att han faktiskt kysste mig, ville ta i mig, för att han tyckte om just mig. Jag var övertygad om att jag alltid var ett substitut. Och därför kan jag idag se att jag nog sårade flera människor. När jag utgick ifrån att när han väl hade fått ”hångla upp mig”, då ville han inte veta av mig mer. Jag gick alltid vidare – innan det blivit något mera, innan någon hade chansen att säga något – och såg det som att jag blev lämnad. Och alltså fick jag min egen profetia att stämma med min tes: den om att jag var ful och oönskad.

Jag ser idag att min fasad av kaxig hårdhet förmodligen utmanade en mängd normer, men kanske inte på det viset jag hade önskat att de gjort, utan det drog med sig så många andra utan att jag faktiskt såg det. När min moster för tio år sedan, såg mig med mina söner, utbrast hon, mycket förvånat: ”Vad fantastisk du är som mamma!! Så tålmodig och lugn! DET var det sista jag kunde tro om dig!” Just då funderade jag inte på kommentaren, jag var redan på väg bort till min son som hade börjat pilla i en blomkruka. Men nu tänker jag på det. Och jag blir lite ledsen. För jag undrar vem jag egentligen var?

I min jakt på att bryta de stela, snäva ramar jag som tjej, upplevde att jag hade, hade jag omedvetet stångats rätt rejält mot en konservativt kristen gemenskap. Trots att jag uppfostrats strängt och hårt, hade jag bara tagit till mig delar av uppfostran: de om att se ner på de som drev runt, som låg runt, som lät sig utnyttjas runt. De andra delarna – de delar som jag inte tyckte passade mig – hade jag högaktningsfullt struntat i. Så självgod strök jag omkring och delade ut min rättfärdigade syn på allt, oavsett om jag var ombedd eller inte. Självgod utan något självförtroende. Så jag förstod aldrig riktigt att jag gjorde andra människor illa. 

Så ikväll önskar jag mer än någonsin att jag inte tänkte så förbaskat mycket. Att jag inte vände och vred på allting så noggrant. För det är en sak att känna att världen skuggas mer och mer av lögner och en helt annan sak att upptäcka att man själv är en lögn. Hur jag ser ut har jag accepterat idag, men jag närde en barnslig förhoppning om att jag hade en vacker insida i alla fall. Tills jag mötte 17 år.