Tänkte låta tangenterna tala för sig själva i natt. Bara
låta fingrarna spela fram ordmelodier, låta tankarna komma och gå som de vill.
För inget annat har riktigt velat fungera. Det känns som om jag påbörjar och
avslutar en mängd kloka konversationer på insidan. Därför finns inget behov av
att få ner det på utsidan. Och det gör mig lite sorgsen.
Kanske inte så mycket för att jag inte kan dela med mig
av det till alla själar som kan nås av det, utan mera för att det känns så
ekande tomt att känna att man inte har något viktigt kvar att säga. Som om man
tappat något och famlar i mörkret efter något fast att hålla i. Därför är det
lite sorgligt.
Att jag inte känner att jag har något att skriva.
Nej, jag är inte ledsen för något. Tack, jag har ett
otroligt bra liv: två fantastiska söner som båda är friska och kloka. Villa,
bil. Pengar nog för att kunna hjälpa andra. Vänner och skratt. Jag har ett
sammanhang. Ett finfint jobb och lagom med arbetsuppgifter. Så, det är inte
det. Att jag är ledsen. Eller att jag saknar något.
Förutom mina ord. Min röst. Ty det är bara inne i mitt
huvud som jag håller brandtal. Det är bara där jag håller flammande monologer
om världens orättvisor. Mina ord bär inte längre i utanför-luften.
Kanske är det just för att de är monologer? Samtal har
blivit så svåra att hålla då vi alla helst lyssnar på det vi själva har att
säga. Kanske är det därför orden faller platta och skissartade mot marken?
Kanske är det tid för lyssnande istället?
Lyssna på världen som andas. Rosslar och stånkar.
Harklar och spottar.
Jo, så är det nog.
Det är något med världen just nu som gör att vi tystnar. Jag har inte heller orkat skriva ner något av det jag brinner för. Inga debattartiklar under hela 2016 än så länge. Jag har inget att säga, när llt bara blir värre!
SvaraRadera