Att börja

Hur många börjor som helst. Det är konstigt det här. Att man har hur många börjor som helst i huvudet och författar storverk. Så går man och dricker ett glas vatten, och de är borta. Men så är de inte helt borta ändå, ty under natten sover man väldigt lätt. Man vrider och vänder på sig, vaknar upp en fyra, fem gånger per natt och är ömsom varm, ömsom kall. Och så är de där igen – alla börjor. 

Det är första april i tjugoen minuter till och i slutet av min intjänade ledighet så här i påskveckan. En nervositet infinner sig, men så inser jag att det rastlösa gnagandet strax under huden inte på något vis INFINNER sig, den har varit där ett bra tag nu. Ett personligt gnagande denna gång. Inte det här stora, allmänna gnagandet över tillståndet med människan och världen, utan mera personligt gnagande.

Varje liten sak irriterar mig – hjärndöda tv-program, uttalande av det ena eller andra slaget, beröring, planeringar, oplaneringar, prat och tystnad. Det är inte lätt att vara mig till lags. Men jag är tydligen den enda som har bekymmer med mig. Tydligen funkar jag och gör det jag alltid gör. För ingen har reagerat på att det har varit någon krusning på ytan.

Antingen är jag bra på att låtsas. Eller så fungerar faktiskt vardagen utan att jag behöver vara gnagfri.

Detta var en av börjorna.