Att hålla ihop

Det sägs att högre makter inte ger människan mer än hon orkar bära. Det är väl för väl att jag inte riktigt har förlitat mig på dessa högre makter, på denna idé. För just nu känns det som om jag är hudlös och utan någon orientering. Och hur känner då inte de som är närmast drabbade?

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta sikte på. Arbetet med andras väl är lättare; en kamp, en högre strävan, ett ideologiskt patos. Det blir på ett annat sätt när det kryper under huden på en. När man matar himlen med en massa änglar som borde funnits här.

På kort tid har en mamma ryckts bort från sina tre döttrar. Kallblodigt skjuten. Och en son har vandrat ut en kall gryning för att inte återvända. Den mamman befinner sig i en bottenlös sorg. Och bredvid står jag. Hudlös och bortkopplad från nattens tickande klockor.

Med ögon som brinner av oförlöst gråt sitter jag och försöker hitta svaret på ett tredje människoöde: en ung man, i slutet av tonåren, har skickats iväg in i det okända, utan svar, utan skäl. Av oss. Av sådana som dig och mig. Här.

Hudlös sitter jag bortkopplad från nattens tickande klockor. Jag håller ihop. Hur mår då inte de andra; de tre döttrarna, mamman och den ensamma pojken? Jag tror att de alla anser att de högre makterna ger vissa lite mer. Och andra mindre. Utan någon som helst rättvisa.