Att tappa andan

Detta är en annan börja. Den om att tappa andan. Den om att under 45 minuter inte våga dra ett helt andetag. Den om att under 45 minuter falla fritt ner i ett helveteshål.

Du läsare som känner till lite om mig, vet att livet jag tilldelats har inneburit en hel del uppoffringar och har stundtals krävt rätt mycket kraft och mod. Men det har mest lett till att jag tacksamt har tagit emot det vackra som också bjudits. Men så hände det en sak nu i veckan. Som jag inte riktigt kan släppa. Inte ens nu när jag börjat andas igen.

I onsdags sa min son, B, hejdå och gick ut genom dörren med en extra mopedhjälm på armen. Han skulle köra för att hämta en kompis. Det hade börjat regna och det blåste ganska kallt, så jag bad honom att köra försiktigt. Han gav mig en hastig kram och lovade. Sedan gick han ut genom dörren.

Kvart i sju ringer telefonen. L, lillebror, svarar. Det är B:s kompis som undrar varför B inte kommer och hämtar honom, då han skulle ha varit där redan klockan kvart över sex… Jag hör L:s konversation och med bultande hjärta rusar jag upp för trappan för att rycka luren ur handen på honom och själv prata med kompisen. Det är för sent. När L möter min blick förstår han att något är fel och faller i hjälplös gråt.

Innan jag hinner reagera ytterligare, ringer min mans, S, mobil. Det är en främmande man i andra änden som undrar om vi känner B. Nu går ljuden fram som i ultrarapid och skräckslagna tittar L och jag på S som lyssnar till mannen i den andra änden av linjen. Han har hittat B:s plånbok/mobilfodral liggandes mitt på vägen. På en blöt, slingrig, landsväg. Och ingen B i sikte.

S och jag rafsar ihop lite skor och jackor och vi lämnar en storgråtande L i huset för att åka ut och leta efter en försvunnen storebror och hans cross moped. Jag har för längesedan slutat andas.

Jag ringer upp kompisen igen som berättar att B inte synts till. Jag berättar att B åkte hemifrån klockan sex. Klockan är nu nästan sju och jag erbjuder mig att köra och hämta kompisen, men han avböjer. Med darrande händer ringer jag polisen. Jag måste höra om det rapporterats in någon olycka. Om någon sett en kille köra av vägen någonstans. Om någon larmat en ambulans. Om min son lever.

S kör sammanbitet och scannar av vägen där vi kör. Det finns fem möjliga vägar B har kunnat köra för att hämta kompisen. Jag andas inte och S pratar inte. Vi spanar. Vi når bondgården där mannen finns som hittat mobilen. Han pekar ut var han hittat den. Så sätter vi oss bilen igen. Det har gått 40 minuter utan att jag andats. Var är vår B?

Ligger han med skallen krossad under sin moped? Har han kört av vägen och ligger i ett dike? Har någon kört på honom och lämnat honom?

Efter en stund ringer S:s mobil. Det är lillebror. B har kommit hem. Han är sårig och ordentligt nerkyld. Men han lever. Och jag andas igen. Innan vi når huset har jag panikandats i bilen. För B lever. Och mår väl. Och han är hemma.

Och jag har därmed förstått – med varje fiber i min kropp – att så länge otäcka saker händer mig, spelar det mig ingen roll. Men när det handlar om mina barn slutar jag andas. Tills allt är väl igen.