Att årskrönikera

Nja, det här med en sammanfattning av året, av 2016, känns inte som någon särskilt lustfylld övning. I julbreven till mina pojkar påmindes jag allför mycket om allt det mörka som året haft med sig: de stora händelserna som, genom hur allt så vidunderligt hänger ihop, påverkat även de mindre skeendena. Vi skaver emot varandra, mot världen och mot oss själva och många gånger styr vi omkring utan vare sig kompass eller andra navigeringssystem. Vi är mer än någonsin utelämnade åt oss själva och åt vår egen förmåga att fatta beslut och aldrig någonsin har vi varit så handfallna. Så oförberedda att just ta ett beslut.

Jag återkommer ofta i tankarna till en mycket banal fråga i en kvällstidning för ett antal år sedan: en reporter ställde en ”dagens fråga” till fem personer i vår huvudstad och frågan handlade om hur man kände inför stora strömavbrott – förmodligen var detta i samband med någon av våra större stormar – och en ung kvinna svarade som följer: ”Jag är inte så beroende av el – jag bor ju mitt i centrum”. På bilden syntes en glad tjej i 30 årsåldern. Och på något sätt har detta fastnat hos mig; att jag behöver väl inte oroa mig så mycket jag – det drabbar inte mig… Är det inte så att det på något sätt känns som ”vår tids melodi”? Generellt sådär? Jag menar, lite vapenexport till Mellanöstern kan väl inte spela så stor roll? Så länge vi får andrum?

Nåväl. Det var ju egentligen inte det jag ville skriva om denna kväll. Jag ville skriva om hur otroligt tacksam jag är. För det jag har. Varje gång jag skall starta en tvättmaskin och tar ut plåtburken som jag förvarar tvättmedlet i slås jag av lyxken av just detta: att ha så mycket pengar att jag till och med kostar på mig att köpa en helt onödig plåtburk, bara för att hälla över tvättmedlet, som ju redan finns i en behållare. Hur otroligt lyxigt är inte det?

Hur otroligt lyxigt är det inte att ha TVÅ uppsättningar sängkläder – så att man kan byta och lägga sig och sova i nytvättade sådana med jämna mellanrum? Och hur lyxigt är det inte att kunna ha råd med att skicka i väg så mycket pengar att en hel storfamilj får en fantastisk jul – och ändå själv ha råd med några baconlindade dadlar?

Det ÄR fantastiskt och magiskt. Och jag är innerligt tacksam för denna fantastiska tur jag haft. Vad som än händer kommer jag alltid ha haft detta.

Ha en fin sista-dagar-2016!

Att samla ro

Det är fjärde advent 2016. Ja, i alla fall i fyrtio minuter till. Innan det är dags för mig att köra en sista omgång Wordfeud och titta till mina draker på Dragonvale, vill jag dela något med er ute i cyberrymden denna mörka natt.

Jag har precis andats in och slagit ihop mitt 32:a fotoalbum, där jag satt in de senast framkallade fotona, de julklappar som skulle köpas är inslagna och julduken ligger på matsalsbordet. Jag fäster blicken på en lucia som varje år har sin plats på hyllan ovanför köksbänken och förundras över det faktum att hon fortfarande är hel, gjord av en toarulle och flörtkula, som hon är. Det är inte alltid bara de stora sakerna i livet och världen som skänker förundran.

2016 är snart slut och jag har ett par, tre saker jag skulle vilja skriva om det gångna året, men just i natt vill jag vara helt självvisk. Jag vill inte lösa några stora problem av vikt och jag vill inte hitta lösningar på de stora frågorna, jag vill bara glädjas – denna enda natt – åt att jag lyckats ta ett beslut.

Det är ett stort beslut. För mig. Och ödet har sett till att hjälpa mig på vägen. Jag har, efter mycken vånda och stora mängder skuld, beslutat mig för att begära entledigande från alla mina politiska uppdrag från och med februari nästa år.

Jag hade ju tänkt vänta ut denna mandatperiod. För att SEDAN inte ta fler uppdrag (om jag erbjöds några). För jag är ingen svikare. Ingen som ger upp och hoppar av. Jag är pliktttrogen och jag respekterar mina väljare. Och de hade ju valt mig. Därför ville jag vänta ut mandatperioden och tjäna dem ”ända in i kaklet”. Och dessutom så är det så att när man väl blivit medveten om att demokratin inte på något sätt ”kommer av sig själv”, utan att man dagligen måste erövra den, kämpa för den, då kommer man för alltid förbli dess tjänare. Men nu lämnar alltså jag.

Jag har nämligen lyckats bli uttagen till en ledarskapsutbildning. Två olika utvärderingar har jag lyckats ta mig igenom. Och jag har blivit utvald. Det känns stort. Och så fantastiskt roligt att få möjlighet att utveckla denna sida av mig. Och i min lycka slog det mig att jag faktiskt måste välja. För om jag lärt mig något om mig själv så är det det att jag faktiskt INTE kan göra mer än ett par saker till 100% samtidigt; jag kan INTE både jobba 100%, studera 100%, vara närvarande förälder 100% OCH vara en kompetent och påläst politiker med flera uppdrag, till 100%. Något måste vika. Det blev de politiska uppdragen. Vilket smärtar.

Trots att jag det senaste året långt ifrån varit överrens med mitt parti centralt om flera stora frågor, har jag ändå alltid förbli en social demokrat. Trots att jag fått ta emot hat- och hot mail/samtal mm. så är det inte heller det som fått mig att ta mitt beslut. Även om dessa båda anledningar har orsakat mig mycken huvudbry, så har jag ändå velat stå fast vid mitt löfte. Men så blev jag antagen. Och så insåg jag plötsligt att jag skulle behöva bryta ett löfte.

Så därför: förlåt!! Förlåt mig för att jag sviker. Och tack! Tack för att några därute känt så stort förtroende för mig under alla dessa år. Nästan 25 år har det hunnit bli. Tack – tusen tack! Utan er hade jag aldrig fått den stora förmånen att få kämpa för demokratin. Så därför: förlåt! Och tack!

Och så är det som det är: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” Nu och för alltid. För engagemang kan man inte andas utan.

Att söka i tystnaden

I mellanrummen försöker jag hitta svaren. Där, där andetaget susar förbi hjärtat på väg upp mot munnen för att blåsas ut, utan att formas till ord. I de mikrosmå pauserna som kanske finns mellan de novemberregndroppar som faller mot mitt fönster. Där, där försöker jag finna svaret på frågan jag ställde. Ty ingen har med hörbara ord formulerat något eftermäle på min fråga.

Jag frågade vart jag skulle ta vägen. På riktigt. Och varför. Men ingen kunde svara mig. Och med det måste jag nog sluta mig till att jag i alla fall inte kan stanna här? Eller?

Jag sitter och tittar på de vita adventsstjärnorna som lyser i mina fönster. Och funderar på om det egentligen spelar så stor roll. Det där med allt. För det är som det är och det blir som det blir. Och till sist kommer inte någon att komma ihåg någon av oss.

Och någonstans där – i tystnadens mellanrum – känner jag att jag kan landa lite: det enda jag kan veta något om är just nu. Redan morgondagen är ett stort mysterium. Just nu är jag här. I morgon kan jag ju inte veta något om.