Det är fjärde
advent 2016. Ja, i alla fall i fyrtio minuter till. Innan det är dags för mig
att köra en sista omgång Wordfeud och titta till mina draker på Dragonvale,
vill jag dela något med er ute i cyberrymden denna mörka natt.
Jag har precis
andats in och slagit ihop mitt 32:a fotoalbum, där jag satt in de senast
framkallade fotona, de julklappar som skulle köpas är inslagna och julduken
ligger på matsalsbordet. Jag fäster blicken på en lucia som varje år har sin
plats på hyllan ovanför köksbänken och förundras över det faktum att hon
fortfarande är hel, gjord av en toarulle och flörtkula, som hon är. Det är inte
alltid bara de stora sakerna i livet och världen som skänker förundran.
2016 är snart
slut och jag har ett par, tre saker jag skulle vilja skriva om det gångna året,
men just i natt vill jag vara helt självvisk. Jag vill inte lösa några stora
problem av vikt och jag vill inte hitta lösningar på de stora frågorna, jag
vill bara glädjas – denna enda natt – åt att jag lyckats ta ett beslut.
Det är ett
stort beslut. För mig. Och ödet har sett till att hjälpa mig på vägen. Jag har,
efter mycken vånda och stora mängder skuld, beslutat mig för att begära
entledigande från alla mina politiska uppdrag från och med februari nästa år.
Jag hade ju
tänkt vänta ut denna mandatperiod. För att SEDAN inte ta fler uppdrag (om jag
erbjöds några). För jag är ingen svikare. Ingen som ger upp och hoppar av. Jag
är pliktttrogen och jag respekterar mina väljare. Och de hade ju valt mig.
Därför ville jag vänta ut mandatperioden och tjäna dem ”ända in i kaklet”. Och
dessutom så är det så att när man väl blivit medveten om att demokratin inte på
något sätt ”kommer av sig själv”, utan att man dagligen måste erövra den, kämpa
för den, då kommer man för alltid förbli dess tjänare. Men nu lämnar alltså
jag.
Jag har
nämligen lyckats bli uttagen till en ledarskapsutbildning. Två olika
utvärderingar har jag lyckats ta mig igenom. Och jag har blivit utvald. Det
känns stort. Och så fantastiskt roligt att få möjlighet att utveckla denna sida
av mig. Och i min lycka slog det mig att jag faktiskt måste välja. För om jag
lärt mig något om mig själv så är det det att jag faktiskt INTE kan göra mer än
ett par saker till 100% samtidigt; jag kan INTE både jobba 100%, studera 100%,
vara närvarande förälder 100% OCH vara en kompetent och påläst politiker med
flera uppdrag, till 100%. Något måste vika. Det blev de politiska uppdragen.
Vilket smärtar.
Trots att jag
det senaste året långt ifrån varit överrens med mitt parti centralt om flera
stora frågor, har jag ändå alltid förbli en social demokrat. Trots att jag fått
ta emot hat- och hot mail/samtal mm. så är det inte heller det som fått mig att
ta mitt beslut. Även om dessa båda anledningar har orsakat mig mycken huvudbry,
så har jag ändå velat stå fast vid mitt löfte. Men så blev jag antagen. Och så
insåg jag plötsligt att jag skulle behöva bryta ett löfte.
Så därför: förlåt!!
Förlåt mig för att jag sviker. Och tack! Tack för att några därute känt så
stort förtroende för mig under alla dessa år. Nästan 25 år har det hunnit bli.
Tack – tusen tack! Utan er hade jag aldrig fått den stora förmånen att få kämpa
för demokratin. Så därför: förlåt! Och tack!
Och så är det
som det är: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” Nu och
för alltid. För engagemang kan man inte andas utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar