Att lova att inget lova

Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld! 

Att stråla dan-före-dan-före-veckan

Ute har det precis slutat snöa blöta snöflingor. Ett förlåtande täcke snö har lagt sig över trädens kala grenar och adventstjärnornas sken i fönstrena skänker världen utanför ett guldaktigt skimmer. Det är lätt att i soffan, med benen upplagda på pallen, känna sig nöjd och tacksam en kväll som denna.

Jag tillåter mig själv att släppa alla tankar på världen utanför och känner att jag just nu – i denna minut – bara kan vara helt trygg, tillfreds och vän med alla och envar. Jag betraktar julgranen, blickar ut över skänken med alla änglar och tomtar och lyssnar till värmefläktens svaga sus. Det är inte alls dumt att vara jag.

Dessa ögonblick är dyrbara i en tid när det finns allför många kända faror att hålla reda på. Borta är oskuldens tid, den tid då man oroade sig för ett par saker som oväxt år och vår herres nåd. När man inte på samma sätt drabbades av det som hände ute i den stora världen som man gör i dag. När det kunde ske omvälvande saker 100 km bort och man kunde gå ett helt liv utan att beröras av det. Vi har det bättre än mänskligheten haft det på länge, men vi har fått betala ett högt pris.

Det är därför som jag värdesätter ögonblick som detta, därför som jag är tacksam för att ha förmågan att fånga dem med ord, ty mycket annars av det som sätts på pränt handlar om det svåra, tunga och mörka. Min L uttryckte det så bra härom veckan: vi diskuterade boken som han hade som ”bänkbok/läsbok” i skolan. Han ville byta ut den och jag ifrågasatte det och tyckte att han gott kunde ta sig igenom boken. På det svarade han: ”Det är inte det att jag inte kan läsa boken – den är bara på ett par hundra sidor och den har inget svårt språk, men den är så olycklig. Bara för att jag är en tonåring och frågade efter en tonårsbok fick jag en bok som handlar om självmordstankar och självskadebeteenden! Varför skulle jag vilja läsa om det? Det pratas det tillräckligt mycket om överallt. När jag läser vill jag bli upplyft och glad. Lycklig”

Jag lyssnade på hans argument och det slog mig att han hade rätt. Böckernas värld var min tillflykt när jag var barn och ungdom – elände fanns det gott om i min verkliga värld och därför behövde jag inte den också i berättelserna. Även om L nu inte har en svart verklighet, så har han den indirekt: i sociala medier, vloggar och bloggar, i spel och i chatforum. Han behöver inte ha den i böckernas och berättelsernas värld också. Så vi bytte bok. Precis som jag denna kväll byter min attityd och syn på världen omkring mig: jag är tillfreds. Och lycklig. Utan oro.

Att bestämma sig för att välja det goda

Det slog mig i kväll, mitt under mitt träningspass, att jag faktiskt inte orkar mer. Jag orkar inte våndas mer över världens mörker, över vad vi människor gör mot varandra och mot vår jord och över att vi, i vår mänskliga enfald, alltid tror att det finns ett ”bättre vi” mot ett ”sämre dem”.

Jag kände att jag bara, helt lugnt, kan konstatera att vi är olika: av olika ursprung och från olika traditioner. Med olika upplevelser och berättelser, seder och bruk, kulturer. Vi har olika religioner eller ingen alls, vi tillber mammon eller något kosmiskt världsallt. Vi är korta, långa, blåögda, brunögda, mörkhyade och anemiskt bleka. Vi springer fram i livet på två ben eller rullar fram med hjälp av en rullstol. Vi är hon, hen eller han; gamla, äldre, yngre och unga. Vi är olika nationaliteter och olika raser, men vi är en och samma: vi är allihop världsmedborgare och vi är alla människor. Olika lika.

Så vad definierar oss? Var vi hade turen att födas? I vilken familj vi växer upp? Vem vår mamma eller pappa är? Det finns en enda sak som definierar oss människor. Det är vad vi gör. Våra handlingar. Vad vi väljer att göra. Punkt.

Och jag väljer att sluta våndas. För saker kommer ändå att bli som de blir. Och jag väljer att bestämma mig för det goda; att se det goda som finns. Också. Där, bredvid allt som inte är bra. Jag väljer det goda: lördagskvällens frid, det faktum att vi denna kväll är skyddade från blåsten där ute, att mina fina mår bra just nu, att adventsstjärnan i fönstret lyser vacker mot de röda gardinerna. Och de större sakerna i livet: de olika sammanslutningarna som arbetar mot rasism, de som träder fram och vittnar i #metoo-revolutionen, de som sluter upp i Pridetågen och i Tillsammansskapen. Jag väljer dem.

Och därför delar jag, än en gång Hedda Waldenströms text:

"Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden. Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade. Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn. Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på jorden. Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt. Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes. Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade ge upp."

Tillsammans är vi fler <3

Att inte komma till skott

Det är lite underligt det här med att sätta sig ner för att skriva. Jag har suttit här i över en timme nu och gjort allt – förutom skrivit. Jag har varit inne på Facebook och fastnat där. Det är så sällan nuförtiden som jag bryr mig något särsklit om det där med FB, jag orkar liksom inte. Orkar inte ta in alla dumheter människor tror på och saker som människor inte ifrågasätter. Orkar inte riktigt med det faktum att många verkar övertygade om att verkligheten – den sker på nätet. Inte i ett här och nu.

Naturligtvis är det inte så med alla. Jag ÄR lycklig för FB, för det tillåter mig att ha kontakt med en väldigt massa fina människor också. Människor som betyder mycket för mig; jag får delta i gratulationer på deras högtidsdagar och jag kan skicka dem min tanke när de kanske behöver den. Jag kan följa fantastiska bloggar och läsa texter som berör och ur den beröringen föds nya tankar och idéer. Så ibland fastnar jag. I flödet. Men det slutar alltid på samma sätt: jag bestämmer mig för att fortsätta att ha min Instagram helt privat (bara för familjen) och jag skaffar inget Twitterkonto.

Men nu var det ju denna text som jag hade tänkt skriva. En text om att låta sina söner bli vuxna individer.

Ni förstår: de senaste dagarna har jag med full kraft insett att min äldsta son alldeles snart fyller 18 år. Han blir officiellt vuxen. En fantastisk människa som har en stor kärlek och empati för andra. En storebror som lever för sin lillebror. En okomplicerat komplicerad tänkare. Ni som följt mig vet ju att jag varje år skriver julbrev till mina söner, där jag pratar om deras utveckling under året och hur jag upplever dem som människor och i år har jag slagits av tanken att jag måste möta min äldsta son på ett nytt sätt.

Jag måste möta honom som vuxen. Som en jämlike. Inte hela tiden förmana honom och råda honom. Han vet nu. Han är sin egen nu. Och jag kan bara hoppas på att jag kan få bli en av hans förtrogna. För han kommer att vara fullt förmögen att göra en massa egna val nu. Och det kan ju vara så att jag inte alltid är välkommen på den resan.

Det är precis så det skall vara. Men det gör det inte lättare bara för att jag vet om det. Det är den subtila oron som gör att jag i tanken allt som oftast är någon annanstans än där jag skall vara – att jag allt som oftast inte kommer till skott. För vissa saker tar tid att bearbeta. Och smälta.

Att ha mens

Hur jag än skulle vilja rubriksätta detta inlägg annorlunda kommer jag tillbaka till pudelns kärna: detta inlägg handlar ju trots allt om mens. Och det är inget hyllande inlägg om kvinnans ”vackra förmåga att bära ett liv under hjärtat”, utan det är ett inlägg om det förbaskat jobbiga i att ha mens.

Jag är 45 år. Har haft mens i snart 35 år. Var med andra ord rätt tidig med att få min mens. Tidig med hela pubertetsgrejen; bröst och hår under armarna och så vidare. Det var inget kul då och det är inte särskilt kul nu heller. I lite drygt ett år har mina blödningar betett sig underligt: ibland har jag haft blödningar i tre intensiva dagar, uppehåll tre dagar, sedan blödningar återigen i 12 dagar, upphåll i 7, sedan blödning i 5.. Ingen rim och reson i någonting.

Det har varit mycket svårt att planera och förutse något som helst. Hela semesterveckan på Kreta blödde jag som en liten gris till exempel. Och med de opraktiska blödningarna kommer också menssmärtan som ett trevligt tillägg på posten. För den slipper jag inte. Men jag har gått och funderat på om jag inte kanske varit på väg in i klimakteriet med all denna oregelbundenhet med mera. Så jag ringde min gynekolog i slutet på sommaren för att boka en tid. Och fick en. Nu i november.

Innan jag hann göra besöket hann jag dock skaffa mig en propp i höger ben. Ja, förutom borrelian då – på vänster ben. Borrelian fick jag antibiotika för och proppen skall behandlas med en 6 månaders kur av Xarelto, ett blodförtunnande medel och en tjusig stödstrumpa under samma tid. Det är bara det att blodförtunnande medicin, tillsammans med kraftiga mensblödningar ger… tjaaaa, ÄNNU kraftigare mensblödningar. Bara så att ni vet.

Så nu sitter jag här, med enorma bindor, och blöder igenom. För medicinen som gynekologen skrev ut till mig skall man inte äta om man har propp i benet förstod jag när jag läste om den innan jag skulle hämta ut den. Den hämtades aldrig ut kan jag tillägga. Så fort jag rör mig känns det som ett vattenfall genom kroppen och jag blir vimmelkantig. Det är sådär roligt.

Om det är någon som undrar så mår jag egentligen finfint! Mina andra värden: blodtryck, järnvärde mm är tipp topp. Det vet jag för det är noga kollat. Det är också kollat och färdigutrett om jag är i klimakteriet: och nej, det är jag inte. Alltså blöder jag tydligen bara lite hursomhelst, närsomhelst och just nu och fyra månader framåt, väldigt, väldigt mycket.

Det är ju förtröstansfullt att veta. Men jag ville egentligen bara säga: jag avskyr verkligen min mens. Den är till salu just nu.