Att micro-tänka

Jag har skrivit om detta förut. Ni få tappra som har följt mig genom åren kommer säkert att sucka lite innombords, likt mina elever när de tycker att jag upprepar mig, men jag känner att jag behöver lyfta det ändå. Det här med att lyfta blicken, med att se de större sammanhangen, med att sätta saker och ting i perspektiv.

Det händer ju lite saker i vårt fina Sverige. En hel del saker faktiskt, enligt president Dump, förlåt: Trump. Nåväl. Jag lämnar det därhän, för det han gör är inget nytt under solen; andra galningar, med olika politiska färger och olika, förklätt, religiösa undertoner har i mammons namn gjort likadant: gått över lik enbart för att skapa egoistiska, egna fördelar. Så har det alltid varit. Och kommer förmodligen förbli rätt länge till. Man skapar ett ”yttre hot” och låter massan koncentrera sig på det, medan man förser sig själv med det man vill. Inget nytt alls. Det intressanta är att massan, allt som oftast, går på det.

En natt tittade jag på History Channel. De visade ett program om Vlad Dracul, Valakiets härskare. Jag har läst en hel del om honom innan, då delar av min morfars släkt eventuellt kommer från detta område i nuvarande Rumänien. Man pratade här om hans krigslist, om hur han, ensam då det begav sig, kämpade mot det Osmanska riket. Hans stridmetoder var fruktansvärda och han offrade stora delar av sitt folk. Förmodligen blev det inga rubriker om det i Sverige dock. Ty inget Internet fanns. Att det hände ändå, finns det många vittnesmål om.

Jag tittade på ett program om hur manchurerna slaktade de ledande inom Ming-dynastin och hur de, med hjälp av en förrädare, lyckades döda de Mingtrogna Shaolinmunkarna. Det var ett förödande krig och en fruktansvärd slakt. Förmodligen hörde man inte mycket om det i nyheterna i Sverige. Ty inget Internet fanns. Att det dock hände, råder det ingen tvekan om.

Och så finns det de här mindre sakerna, de som faktiskt hände lite närmare oss, både i tid och i rum. De fruktanskvärda experiment som svenska staten utförde på de mentalt funktionshindrade på instutitionerna under 20-talet. Hur man stötte ut ”tattare” ur samhället och hur man behandlade arbetarna som välde in från landet till de större städernas fabriker under förra sekelskiftet. Det finns att läsa om misär, om ”no-go-zoner”, om misshandel och prygel i bland annat älskade Per Anders Fogelströms romansvit Stad. Han skriver där om allt det där som man kanske inte såg. Om man valde att inte se.

För det är det det handlar om. Det som hände i Rinkeby i natt är inget nytt. Det har alltid funnits. Med olika inblandade och på olika ställen. Om man har haft förmågan att se, har man alltid kunnat hitta det. Utanförskap. Hat och misstro till samhället och media. Slagsmål utan egentlig mening. Kriminella grupperingar. Det har alltid funnits. Tyvärr. För bara för att det alltid funnits betyder det ju inte att vi skall acceptera det. Tvärtom.

Men jag vill att man förstår mekanismen. Att man inte hänfaller till idiotkommentarer och avslöjar sig själv som den okunniga person man inte borde vara. Det är inte ok – på något sätt – att upplopp händer. Vi har misslyckats. Men att påstå att det aldrig har hänt förr, är ren lögn. Det har alltid hänt. Frågan är vad vi skall göra åt det. Punkt.

Innan jag lämnar min betraktelse, vill jag bara dela ett minne för att belysa det jag skrivit ovan: många i min bekantskapskrets hyllar Berlin som utflyktsmål: musiken, pubarna, utställningarna, ”vibe-en”!! Det Berlin som jag sett har inget av det. Jag besökte Berlin i sällskap med papperslösa. Jag såg förorter, stora matmarknader, en mängd olika Aldi, Lidl och betong. På västsidan av Berlin. Jag blev hånfullt bemött i de finare affärerna i centrum för att mitt sällskap var en mörkhårig kvinna som jag inte talade tyska med. Märk väl: jag var aldrig rädd, men man ser det man ser. I Thailand väljer många på semester att inte se prostitutionen. Till exempel.

Lyft blicken. Tänk macro – inte micro.