Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.