Att #metoo

Vet inte riktigt vad jag skall skriva, men känner ändå att jag måste uttrycka mig. Förmodligen blir det fel och plumpt. Undfallande eller aggressivt påhoppande. Det går liksom inte att vara sådär ”mittemellan”. Och man äger inte orden som sändare av dem – de ägs av dem som tar emot. Vilket gör att det det som sägs och skrivs ner blir än mer präglande.

De som sagt att pennan är starkare än svärdet har alltid haft rätt, men sällan har det väl varit så tydligt i vår skyddade del av världen som det senaste decenniet. Allt som skrivs skrutineras, analyseras och tillskrivs miljoner olika oönskade vinklingar. Samtidigt som det i de allomfattande kanalerna sällan ens stavas rätt och och man inte är så noga med källkritiken. Det är en underlig tid vi lever i.

Men jag dristar mig till att ha en åsikt i denna fråga också. Jag tycker att #metoo är en nödvändig aktion. Den pekar – på ett mycket sorgligt sätt – ut hur otroligt långt vi har kvar till en jämnlik värld. En värld där varje människa äger sin egen kropp och där varje människa bedöms efter sina egenskaper och där vi, oavsett kön, betalas lika mycket för samma jobb. Vi lever i ett patriarkat, där normgivarna är männen. Och många av dessa män har präglats att tycka att de har rätt till att ta för sig av andras kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Jag har också varit där. I den utsattas situation. Men för att inte förringa mina medsystrars situation vill jag erkänna att jag inte blivit utsatt för några av de mer traumatiska situationerna; vid de tillfällen någon fysiskt tagit sig friheter mot mig har jag alltid lika fysiskt haft möjlighet att slå tillbaka och därmed avbrutit tafsandet. Det har alltid varit män som tafsat – och alltid varit jag som fått slå mig fri. Aldrig tvärtom.

Partriarkatet har alltid funnits där. Ett mönster som legat som en tung filt över alla delar av samhället. En osynlig, tjock dimma som de utsatta vackert fått lära sig att huka i. Nu har dimman lättat och skingrats och i det strålkastarljus som nu flödar över det ser vi hur fruktansvärt fult det är. Hur otroligt under vår värdighet det är och hur ofantligt det omhuldats att växa. Jag är tacksam för ljuset. För den hårda och fula sanningen, ty den ger de hukande röster.

Men. Så är där en sida av det hela som gnager i mig. Jag har mött kvinnor som tafsat på män. Kvinnor som blivit vansinniga på att män tackat nej till en dans och därför börjat slå den tjej de istället valt att dansa med. Jag har känt en kvinna som inte ville acceptera att mannen inte ville fortsätta vara ihop med henne och därför började sprida mycket obehagliga lögner om mannen på dennes arbetsplats. Sådant bekymmrar mig.

För, förstår ni, #metoo är otroligt viktig för att markera att alla vi som hukat oss inte längre kommer att vara tysta, det är viktigt för att när man är tillsammans i något är man inte ensam. Den partriarkaliska samhällsordningen måste brytas! Men, precis som i alla andra brännande frågor; de om rasism, om hur man behandlar människor med funktionsvariationer, de om religiös tillhörighet, så är det inte så att man automatiskt är offret bara för att man är på den ”rätta” sidan. Det är där det skaver för mig: ALLA kvinnor är inte goda, ALLA kristna är inte goda, ALLA socialdemokrater har inte rätt, ALLA homosexuella är inte godhjärtade och så vidare.

Jag tänker inte gå in på hur det är med alla dem som vi anser tillhöra ”den skyldiga” sidan. Den delen är knepig (kan man vara en snäll Ku Klux Klanare? Kanske.) Men just här och i detta kan jag inte låta bli att tänka på att jag faktiskt upplevt båda sidorna. Och så till min fråga: vart tar vi vägen med det? Det här att ALLA systrar faktiskt inte enbart är offer – hur tänker vi kring det? Jag undrar på riktigt. För att jag vill kunna argumentera på ett kunnigt och rakt sätt med mina två söner och alla mina elever. Och minimera mottagarnas möjligheter till vinklingar.