Att konkludera hybris

Med min blodpropp och mina klimakteriesymptom ökar jag långsamt i vikt. Förutom att se över vad jag äter har jag också börjat gå minst 6 kilometer per dag. Dels för att hålla mig i rörelse – den rörelse min kropp just nu tål – och dels för att jag vägrar inse att min kropp kanske inte orkar lika mycket som vanligt. Det är vanligt för mig; att inte liksom ta stopp och känna av.

Men hybris kan straffa sig vet ni. I en konstig, bakåtvänd karmainduktion, har min oförmåga att känna av någon smärta exploderat i ansiktet på mig: nervöst betraktar jag numera varenda blessyr och känner efter så in i norden – så pass att jag är döende åtminstonne ett par gånger om dagen.

Denna höst har varit lite underlig ser ni. Ett förmodat myggbett på ena benet vägrade släppa greppet och gick till en förmodad inflamation till att det fyra månader senare faktiskt visade sig vara Borrelia. En förmodad kramp och/eller en muskelsträckning i vaden visade sig, efter ett motvilligt besök på akuten under lunchen, vara en djup ventrombos, alltså propp i benet, som sträckte sig till baksidan av låret. Med lite onda aningar närmar jag mig tiden för mitt inbokade besök hos gynekologen: jag tänkte att vi skulle kolla om jag är i klimakteriet då jag håller på och småblöder hela tiden och jag har svettats som en gris. Men med tanke på min höst hittills visar det väl sig att jag en ny form av böldpest.

Det är konstigt det där. Jag som aldrig har ont. Och därför låter bli att gå till läkare, jag känner nu att knölen på min sköldkörtel har vuxit. Och har inte det där födelsemärket ändrat färg? Vuxit? Och är det kanske inte så att jag börjar se dåligt också? Och höra ännu sämre? I min nya roll som hypokondriker är det ju ändå alltför väl att jag just i höst också behövt göra det obligatoriska gynekologiska cellprovet och mammografin och båda testerna var negativa, det vill säga jag fick bra besked om att jag INTE var en av de drabbade. För jag undrar just hur jag hade känt om de svaren hade dröjt? Förutom allt det andra.

Förmodligen hade jag haft en hel del att fundera på under mina promenader. Och även om min fysiska vikt hade minskat ett litet något, hade min psykiska vikt blivit gigantisk. Hybris, vet ni, det straffar sig!