Det finns inget att vara rädd för. Varför skulle de döda
vara farliga, när de är de levande som gång på gång visar upp de förklenande
sidorna av mänskligheten? Varför tycker många att mörkret känns annorlunda här?
Att tystnaden är en annan? Det har alltid förundrat mig. Människors rädsla. För
kyrkogårdar.
Jag känner mig lugn här. Sommarnatten är sommarnatt
också här. Stjärnorna blinkar till mig från ovan och speglar sig i det stilla
vattnet. Naturen sover. Någon har tänt ett ljus vid en gravsten och den lilla
lågan rör sig i den rasslande vinden.
De höga, ståtliga träden vakar över alla själar, vaggar
dem sakta till sömns. På samma sätt ger de mig ro. Jag ser dem för mitt inre,
här där jag sitter på min altan. För inte vandrar jag omkring på kyrkogårdar mitt
i natten så där till vardags. Men det har hänt. Och det är inte där jag är
rädd. Det är annat som skrämmer mig.
Jag har stor oro inför att dö.
SvaraRaderaMen kyrkogårdar gör mig lugn, märkligt det där...
Kyrkogårdar är så vackra och rogivande!
SvaraRaderaOm människor kunnat finna detta lugn under livet, skulle nog det mesta varit annorlunda. All för mycket skrämmande sker i tillvaron. Men det som skrämmer folk mest är uppenbarligen just tystnaden.
SvaraRaderaRofylldheten, att stanna upp emellanåt, är just vad vi behöver.
Jag tycker inte döden eller kyrkogårdar är skrämmande däremot har jag känt att någon har följt mej då och då i livet och det har jag känt både på natten och på dagen men det är klart mest obehagligt när det är mörkt och man inte vet om det är en människa som går där bakom eller bara någon annan som kanske saknar mej...
SvaraRaderaKram!