Att gå genom märg och ben

Funderade en stund eller två på hur jag skulle summera 2015. Vilken typ av årskrönika skulle jag leverera? Informativ? Sarkastisk? Politisk? Sentimental? Så slog det mig; jag skall skriva ett inlägg som går genom märg och ben. Ett inlägg som genomsyrar och som ger en resonans in i det året som komma skall. Jag skall skriva en tacksamhetskrönika.

Då jag naivt tror att det vi gör och tänker, faktiskt, på något kaosteoretiskt sätt, sprider osynliga ringar på vatten, tror jag bestämt att jag vill avsluta 2015 på det sätt som jag vill att 2016 skall börja, nämligen positivt! Så här är min lista:

1. Jag är oerhört stolt och glad och tacksam och vansinnigt lycklig över mina två söner. Under året har de, varje dag, gjort mig så obeskrivligt tacksam över att få vara deras mamma! De är fantastiska människor båda två: med empati och patos och klokskaper. Och det mest magiska med dem är att de kan kännas vid och erkänna deras egna brister – de går inte omkring och tror att de är ofelbara, så som många av oss människor kan göra.

2. Jag har världens bästa pappa till mina söner. En otroligt god förebild om vad som gör en människa sann och om hurdan man är mot andra.

3. Jag har fantastiska syskon med familjer. De förgyller mina pojkars vardag och visar på sätt att växa upp till kloka, kärlekfulla, tokiga och unga vuxna.

4. Min fina vän Å. Som alltid finns där för mig att spegla min tankar i – att pröva mina funderingar emot. Som är så olik mig, men ändå precis på samma sätt. Vilken fantastisk tur att våra vägar korsades!

5. Mina roliga, kompetenta och hängivna arbetskollegor och rektor. Om alla ändå visste hur många kloka människor som faktiskt arbetar med att utveckla deras ungdomar! Om folk visste hur ni gläds åt deras framgångar som om de vore era egna, om de visste hur mycket oro och kärlek det finns bakom varje lektionsplanering och genomgång! De skulle dyrka er!

6. Mina kämpande partikollegor – hatten av för er. Det är inte lätt. Svårare än på mycket länge, att vara politiker. Av så många skäl. Men jag vet vad det kostar. Och önskar så att många fler förstod och visste.

7. Älskade, kämpande, lågande antirasister!! Varenda en av er tänder stjärnor på min himmel!! Att mötas av alla fantastiska människor som dagligen tar debatter, stöttar, tröstar, samlar in, delar ut, kämpar och vaktar – alla barn som vill sprida kärlek och vänskap – ni är sann KÄRLEK.

8. Kramar. Alla kramar jag har fått i år. Det är glädje. Och de gånger jag fått fina kommentarer, meddelanden.

9. Alla resor: verkliga resor, resor i fantasin, resor i samtal, resor i nya möten. Tack!

10. Och så ett STORT TACK till mina älskade, fina, vackra och kloka elever! Med er finns det hopp för mänskligheten.

Och därmed: tack 2015 och välkommen 2016!

Att inventera möjligheter

Så var jag här igen. Utan att riktigt veta vad det är jag vill skriva. Många är de texter jag skrivit i huvudet, mumlat fram över diskbänken, flammande orerat under långa promenader. Vackert är det och ohh, så klokt och genomtänkt. Men så sitter jag här. Och kan inte.

Jag inventerar. Första stadiet i retorikens konst: inventio. Samlar stoff och infall. Sorterar idéer och funderingar. Funderar över vad som är viktigt. På riktigt. Och vad som egentligen är helt ointressant och ovidkommande.

Kanske reagerar ni likadant? Kanske vågar ni inte, liksom jag, yppa er rädsla? För det är ju så med så mycket här i världen, att så länge vi inte talar om det kanske det försvinner? Så därför kan det mycket väl vara så att ni funderar precis som jag. Utan att jag vet det.

Jag skriver julbrev till mina pojkar varje år. Ett brev som de får på julaftonsmorgon där jag beskriver hur otroligt mycket jag älskar dem. Där jag berättar om mina förhoppningar och önskemål för dem och deras framtid. Där jag pratar om hur världen ser ut. Bland annat. Men en sak vågar jag inte skriva i breven: min otroligt påtagliga rädsla för vad som faktiskt kan vara ett faktum i Sverige om 10 år.

Ni förstår, jag läser upprörda inlägg om människor som skriver att de behöver pass med sig när de åker till Danmark. Vänner och bekanta på sociala medier delar inlägg och tycker att det är ett otroligt intrång i vardagen och en skam. Jag kan hålla med. Men vet ni vad? Min man och jag har ALLTID behövt ha med oss pass när vi har åkt till Danmark. Och vi har ALLTID blivit stoppade. Vänligt, men bestämt.

När jag åkt själv, har det aldrig varit ett bekymmer. Någonsin. Men så fort min man varit med, har vi blivit stoppade. De senaste 24 åren. För oss är det inget nytt. På samma sätt som det inte var något nytt med att vi blev ombedda att inte lägga ett bud på ett hus för 14 år sedan av mäklaren, för: ”ägarna vill inte sälja till någon med utländsk bakgrund”. Sug på den ni!

Summa summarum: det som händer nu är att allt det som tidigare bara drabbade mörkhåriga svenska medborgare, har blivit legitimt. Det kan drabba vem som helst. Och detta är bara början. Järnrörspolitikern lade 2014 en motion om att man skall registrera alla människor i Sverige efter nationell bakgrund. Den gick inte igenom. Då. Men om 10 år?

Jag inventerar. Planer, möjligheter. Och undrar lite tyst vem som skulle stå upp för en sådan som mig? För vi betyder egentligen väldigt lite på jorden. Vi människor.

Detta skriver jag inte i julbreven till mina älskade pojkar. Att jag varje dag bär på en tärande rädsla. Och att jag många gånger tvivlar på att kärleken till vår nästa inte alls sprider sig som ringar på vatten. Trots det vet jag inget annat sätt. Att möta mina medmänniskor på det viset som jag skulle vilja bli bemött är mitt enda vapen mot galenskapen. Önskar att det snart också hjälpte mot rädslan.

Att julefrida

Det är ändå något speciellt. Med jul. Och julefrid. Trots att dimman sveper in över västkusten. Trots att mörkret är mörkare denna sjukligt ljumma gegg-vinter. Så är det ändå något speciellt. Med julen.

Jag har en varm känsla av äggtoddymys. Av glittrande, färgglada julgranskulor. Jag nynnar julsånger hela dagarna, städar kyl och frys utan knorr, planerar julquizz och julmat. I år har jag till och med köpt en bordsfilt för att vårt julbord skall bli så fint som möjligt. Och jag har frossat i fina julservetter och fåniga bordsdekorationer. Jag. Som har svårt att köpa något med tanke på alla som inget har. Har köpt en helt onödig bordsfilt.

Efter att ha skrivit på ytterligare en månadsgivande aktivitet har jag beslutat att det nog är bra nu. Jag ger mer än mitt tionde varje månad. Och jag ger det med glädje. Och ja, jag ger ju mer än mitt tionde, då jag ju faktiskt också med glädje betalar skatt. Så kanske jag vågar mig på att köpa ett paket julservetter? Och en bordfilt?

Vi skall vara hos oss på julafton. Nio personer. Och mina killar längtar sig tokiga. 11 och 15 år. För att de tycker om att vi är många tillsammans. De hjälper mig genom julbaket, julförberedelserna och säger inget när deras mamma skrålar högt i den ena julsången efter den andra. Vi tittar på julkalendern och på julfilmer. Och jag har en varm känsla av äggtoddymys.

Trots geggan utanför vår dörr. För så är det. Jag är den jag är oavsett hur världen utanför värderar mig. Och just nu är jag julefridig.

Att återuppstå

Jo då, jag är här. Har inte alls gått någonstans eller försvunnit. Just nu sitter jag med fötterna upp i soffan och låter ledigheten sjunka in. Jag är ledig. Och jag tänker mig ta ledigt. Så långt det bara går. Och i alla delar. Jag känner att jag behöver göra det. För att inte bli smått galen.

Det är snart jul. Och jag tänker fira en finfin jul med mina killar; mat, Karl-Bertil Jonsson och långa, regniga promenader. Naturligtvis och så klart kommer jag att planera lektioner inför 2016, jag kommer att läsa politiska handlingar och fortsätta mitt arbete med Falkenbergare Tillsammans. För livet kommer nog inte stanna upp bara för att jag är ledig. Tvärtom. Det gäller att vara beredd på det oväntade hela tiden.

Det har varit en otroligt mörk höst på många sätt. Ett mörkt år. Ett mörkt decennium. Två mörka decennier. Och jag är lite lätt trött på alla svallningar i media och i politik. Eller – rättare sagt – jag är aptrött. Och anledningen är att jag i över två decennier har pratat om, varnat för, vädjat kring, argumenterat runt och stridit emot allt det som händer nu. Allt det som händer nu. Den växande rasismen, normaliserandet av det hela, de i blindo tagna politiska besluten, hur politiken istället för att hålla ihop och göra något konstruktivt vinner billiga skitpoänger på idiotröstningar. Beslut de tror kommer att ge dem något, men som driver vår värld, som vi känner den, rakt ner i fördärvet.

Alla inlägg i sociala medier om upplevelser hit och dit – om rasism, om en sönderfallen bas-välfärd – är inget nytt. Jag är hemskt ledsen att avslöja det gott folk: detta har tyvärr varit ett faktum sedan början på 90-talet. Och tro mig: det hjälper inte att klicka gilla eller ogilla. Det enda som kanske kan göra en liten skillnad är hur vi själva väljer att vara som människor. Vi, som fortfarande och än så länge, kan välja.

Jag har blivit tvungen att välja. Och jag är ännu inte helt klar med valet. Det består av flera delar, delar som inte jag själv kan påverka. I de delar jag kan påverka, har jag känt att jag inte riktigt har haft kraften att göra det på det viset jag hade önskat.

Tillsammansskapet, den folkrörelse som Falkenbergare Tillsammans är med i, kommer att bli ännu tydligare i sina krav. Vilket är bra. Det behövs. Man kommer att försöka påverka våra politiker på ett annat sätt än hittills. Då är det svårt om en samordnare/ledare för en grupp i Tillsammansskapet är en aktiv politiker. Ergo, vad kommer att hända med Falkenbergare Tillsammans? En annan samordnare? Absolut, varför inte? Vem? Kommer gruppen hinna med de kampanjer som rörelsen uppifrån vill sjösätta? Hur skall vi göra? Hur kommer detta att bli?

Mitt politiska engagemang. Jag känner att jag kan bidra med mindre och mindre. Jag märker på mig själv att jag tystnar ibland – något jag aldrig gjort innan. Av andra runt om kring har jag förstått att man kanske inte är riktigt nöjd med det jag gör. Det verkar vara dags att lämna. 23 år är ju 23 år. Och det finns andra som kan ta vid. Denna mandatperiod blir nog min sista. De som röstat på mig vid detta val vill jag inte svika. Jag är ingen svikare. Har aldrig varit.

Så jag har funderat. Mycket och noggrant. På en massa saker. Allt medan världen snurrat vansinnigt vidare. Det är snart jul. Och jag är ledig. Ovanpå allt annat hinner jag kanske skriva lite igen? Jo, jag tror att jag skall göra det. Skriva.