Att julefrida

Det är ändå något speciellt. Med jul. Och julefrid. Trots att dimman sveper in över västkusten. Trots att mörkret är mörkare denna sjukligt ljumma gegg-vinter. Så är det ändå något speciellt. Med julen.

Jag har en varm känsla av äggtoddymys. Av glittrande, färgglada julgranskulor. Jag nynnar julsånger hela dagarna, städar kyl och frys utan knorr, planerar julquizz och julmat. I år har jag till och med köpt en bordsfilt för att vårt julbord skall bli så fint som möjligt. Och jag har frossat i fina julservetter och fåniga bordsdekorationer. Jag. Som har svårt att köpa något med tanke på alla som inget har. Har köpt en helt onödig bordsfilt.

Efter att ha skrivit på ytterligare en månadsgivande aktivitet har jag beslutat att det nog är bra nu. Jag ger mer än mitt tionde varje månad. Och jag ger det med glädje. Och ja, jag ger ju mer än mitt tionde, då jag ju faktiskt också med glädje betalar skatt. Så kanske jag vågar mig på att köpa ett paket julservetter? Och en bordfilt?

Vi skall vara hos oss på julafton. Nio personer. Och mina killar längtar sig tokiga. 11 och 15 år. För att de tycker om att vi är många tillsammans. De hjälper mig genom julbaket, julförberedelserna och säger inget när deras mamma skrålar högt i den ena julsången efter den andra. Vi tittar på julkalendern och på julfilmer. Och jag har en varm känsla av äggtoddymys.

Trots geggan utanför vår dörr. För så är det. Jag är den jag är oavsett hur världen utanför värderar mig. Och just nu är jag julefridig.