Att inventera möjligheter

Så var jag här igen. Utan att riktigt veta vad det är jag vill skriva. Många är de texter jag skrivit i huvudet, mumlat fram över diskbänken, flammande orerat under långa promenader. Vackert är det och ohh, så klokt och genomtänkt. Men så sitter jag här. Och kan inte.

Jag inventerar. Första stadiet i retorikens konst: inventio. Samlar stoff och infall. Sorterar idéer och funderingar. Funderar över vad som är viktigt. På riktigt. Och vad som egentligen är helt ointressant och ovidkommande.

Kanske reagerar ni likadant? Kanske vågar ni inte, liksom jag, yppa er rädsla? För det är ju så med så mycket här i världen, att så länge vi inte talar om det kanske det försvinner? Så därför kan det mycket väl vara så att ni funderar precis som jag. Utan att jag vet det.

Jag skriver julbrev till mina pojkar varje år. Ett brev som de får på julaftonsmorgon där jag beskriver hur otroligt mycket jag älskar dem. Där jag berättar om mina förhoppningar och önskemål för dem och deras framtid. Där jag pratar om hur världen ser ut. Bland annat. Men en sak vågar jag inte skriva i breven: min otroligt påtagliga rädsla för vad som faktiskt kan vara ett faktum i Sverige om 10 år.

Ni förstår, jag läser upprörda inlägg om människor som skriver att de behöver pass med sig när de åker till Danmark. Vänner och bekanta på sociala medier delar inlägg och tycker att det är ett otroligt intrång i vardagen och en skam. Jag kan hålla med. Men vet ni vad? Min man och jag har ALLTID behövt ha med oss pass när vi har åkt till Danmark. Och vi har ALLTID blivit stoppade. Vänligt, men bestämt.

När jag åkt själv, har det aldrig varit ett bekymmer. Någonsin. Men så fort min man varit med, har vi blivit stoppade. De senaste 24 åren. För oss är det inget nytt. På samma sätt som det inte var något nytt med att vi blev ombedda att inte lägga ett bud på ett hus för 14 år sedan av mäklaren, för: ”ägarna vill inte sälja till någon med utländsk bakgrund”. Sug på den ni!

Summa summarum: det som händer nu är att allt det som tidigare bara drabbade mörkhåriga svenska medborgare, har blivit legitimt. Det kan drabba vem som helst. Och detta är bara början. Järnrörspolitikern lade 2014 en motion om att man skall registrera alla människor i Sverige efter nationell bakgrund. Den gick inte igenom. Då. Men om 10 år?

Jag inventerar. Planer, möjligheter. Och undrar lite tyst vem som skulle stå upp för en sådan som mig? För vi betyder egentligen väldigt lite på jorden. Vi människor.

Detta skriver jag inte i julbreven till mina älskade pojkar. Att jag varje dag bär på en tärande rädsla. Och att jag många gånger tvivlar på att kärleken till vår nästa inte alls sprider sig som ringar på vatten. Trots det vet jag inget annat sätt. Att möta mina medmänniskor på det viset som jag skulle vilja bli bemött är mitt enda vapen mot galenskapen. Önskar att det snart också hjälpte mot rädslan.