Att dela ut dagsedlar

Så. Så börjar alltid mina nödgade inlägg – de som liksom tvingas fram och egentligen inte skall skrivas. I alla fall börjar de så inom mig, där de böljar fram och tillbaka under vardagens sysslor. Så. Som om jag därmed skall yttra en sanning och en gång för alla fastställa vad det är som gäller. Så. Så här är det. Saken är ju bara den att det aldrig är ”så”. Det är alltid ”så” för mig. Och inte alls nödvändigtvis för andra. Men nu är detta min blogg. Mina tankar. Och än så länge är ordet fritt. Än så länge.

Så. Jag ber er, sluta läsa här om ni inte är intresserade av min sanning. Om ni redan har en klar uppfattning och inte vill äventyra den. Då skall ni inte läsa vidare. Ty det jag tänker skriva i dag är varken pk eller ok och jag kommer att få en mängd mail som osar av vedergällningens hämnd. Och jag tänker inte besvara ett enda av dem. Jag tänker överhuvudtaget inte gå i polemik – överhuvudtaget. Så.

Jag är så trött och frustrerad och rädd att mina ord och meningar snubblar över varandra. Jag skriver så tangenterna glöder, livrädd för att om jag stannar upp och funderar kring en formulering eller två, så kommer inget bli skrivet. För jag tillhör den typen av människa som faktiskt funderar över vilket avtryck jag gör i andra människors sinnen, den typen av människa som inte bara kastar ur mig en massa dynga utan att någonstans har funderat kring hur jag egentligen formulerar mig. Men börjar jag fundera i kväll, kommer jag att sluta skriva. För jag kommer förmodligen att uttrycka mig galet och vansinnigt.

Jag är hjärtinnerligt trött på att alltid vara den som tar ansvar för vår demokrati. Som en liten upplysning till er alla i vårt demokratiska land, så har vi det så pass bra som vi har det PÅ GRUND av den demokratin vi har. Vi har det på grund av det under drygt hundra år funnits politiker – folkvalda – som valt att hjälpa till och ta ett ansvar för att bygga upp vårt land. Inget har kommit gratis, ingenting har ”blivit oss givet”!! Någonsin. Denna demokrati har kostat oss en hel del kompromisser, men i det långa hela har vi lyckats ro en hel del saker i land. Varför i hela djävla friden vill ni kasta bort allt detta??

Varför i helvete lyssnar ni till/tror på ett parti som tydligt gått ut med att hånfullt påpeka att ”NÄR vi tar makten kommer detta inte vara tillåtet”. Vet ni inte hur dylika despotiska idéer – från yttersta vänstern till yttersta högern – har krossat minsta uns av demokrati i de riken, länder, världar de givits utrymme?? Inte i ett enda fall har det lyckats. Man har till sist till och med givit sig på sina egna; de som borde vara ”renast i tanken, mest ariska, mest röda, mest vadfansomhelst” I ett sådant samhälle går ingen säker. Men det är ju bra att det är dit ni vill. För historien upprepar sig ju inte?! Eller hur? Eller va’?

Jag lever i ett sekulariserat land där det är tillåtet att tro på vad man vill. Underbart! Men bara för att landet är sekulariserat innebär det inte att landets lagar inte skall följas. En idiot är en idiot är en idiot. Oavsett etnicitet, längd, skostorlek, frisyr eller vad fan som helst. Ja, vissa asylsökande/nysvenskar/migranter utnyttjar våra system. Sant. Precis som storsvenskar också gör det. Både hemma i Sverige och i andra länder. För en idiot är en idiot som är en idiot. Och är lagarna fel – viket de faktiskt kan vara ibland – så har vi en DEMOKRATISK process som kan ändra den. Men då behöver du engagera dig!!! Res dig ur soffjäveln och gör något åt det. Engagera dig i ett politiskt parti. Starta för helvete ett nytt parti om inget av de som finns passar!!! Men gå inte ut och skapa idiotiska ”medborgargarden” – det är en förbannad ursäkt till att bete sig som ett svin. Stå för vad det är du är!!

Och ja – en man som attackerar en kvinna, som tränger in en flicka i ett hörn i ett badhus och så vidare, är en skam för sitt kön. Det är en svag individ som naturligtvis skall straffas. Mina två pojkar och min man skulle aldrig i livet bete sig så – någonsin. De är rasande över varje man som beter sig så. Men vet du vad? Jag har många gånger blivit fruktansvärt illa behandlad av Sven Svensson i övremedelåldern också. Och vad jag minns hade de idioterna ett kors hängandes kring halsen. Så gör det inte till en förbannad ”rasfråga”.

Och du – du som precis kommit hit under de senaste åren. Beter du dig som en idiot: SKÄRP DIG!!! Vad menar du med att ta dig hela vägen hit för att sedan spotta på de värderingarna som faktiskt gör att du är välkommen hit!??? Det är inte ok, på något vis, att utnyttja vårt system. Det har jag arbetat hårt för. Du behöver verkligen inte tacka mig – men spotta inte på mitt arbete och skäm inte ut de andra som tagit sig hit ifrån samma ställe som du. Du är en skam för ditt namn. Och till dig som ber om ursäkt för vad din före detta landsman gör, du behöver inte be om ursäkt, jag hinner inte heller be om ursäkt för alla idiotiska saker mina ”landsmän” begår i mitt namn.

Så. En bunt med dagsedlar. För jag är trött på människan. Och trött på att jag bryr mig. För enligt hot ifrån ”dem som kommer att ta makten 2018” kommer jag ändå inte leva särskilt länge till.

Att formas

Det är förunderligt, det här med hur det vi har omkring oss formar oss, vaggar oss och skapar dem vi är för dagen. Vi vaknar upp som en person, med en klar känsla om vem vi är, men allteftersom dagen går och vi snuddar vid det direkta nuets verklighet, träder olika sidor av vårt sanna jag i dagern. Ibland väldigt nära den person som vi vaknade som – andra gånger långt ifrån.

Under de dagarna jag vaknade till ett vintrigt drömlandskap var jag en stolt, högväxt, stark kvinna. Med snökristallerna gnistrande mot mig från både marken och träden, lös jag i kapp med den välsignande solen som leende tävlade mot ljuset från allt det vita. Luften var hög. Himlen var blå. Mina steg var spänstiga.

Sedan körde jag bil i mjölk. En tjock, gråvit, böljande dimma, bäddade in mitt landskap i ett ändlöst ingenting. Genom bilen rutor såg jag inget annat än mjölk. Vit tjocka. Himlen tog aldrig slut; eller om det var marken som vuxit upp och slutit till himlen? Jag brydde mig inte – ville inte ta reda på det. Jag var sammanbiten, med blicken fäst ett par meter framför mig. Jag såg inte upp, utan gick tungt omkring på jorden. All världens mjölkvita ångest var min och min styrka var inte längre till något värn.

Och så idag. Så stretade jag mot envisa vindar från sidan. Jag förbannade det myckna gruset som lagts ut på gator bara någon vecka tidigare. I den skarpa dagern syntes alla skavanker och vinden hittade in i alla fula sprickor och pillade envist upp ömmande sår. Med smattrande steg skyndade jag fram över gårdsplaner. Som om jag hade något viktigt för mig. Som om jag hade bråttom någonstans. Muttrande väjde jag för en långsammare medmänniska och alla ljud, förutom mina egna, kändes onödiga och irriterande. Som om de skapats enbart för att håna mig. Vinden hittade tydligen in under huden på mig.

Det är förunderligt, det där med hur det vi har omkring oss formar oss. Vi är vi. Men i olika varianter. Tänk om alla dagar kunde vara vårt bästa jag.

Att skapa

Själens ofta stängda anlete öppnar för en kort sekund det som är svårt att nå. Likt en skräddare som ryckigt rör sig över ett vattendrag, utmanar den våra tillrättalagda strukturer och uppfattningar om vad som är rimligt, utan att vara förledande.

Att nå ner till kärnan, till det innerstas innersta känns svindlande och ömmar mot huden. Att tvingas rannsaka, granska och erkänna, skaver som ett gruskorn mot bara fötter i tunna sommarskor.

Man värjer sig. Slingrar sig undan. Liksom en dödsdömd kämpar mot krokodilens slutgiltiga dödsrullning. Man vet. Men för ännu en bråkdel av en sekund vill man inte veta. Man vill vila i det trygga som var. Inbäddad i århundraden av erfarenheter, riter och ritualer. Ty då slapp man skapa egna.

Men själen kräver att man är sann. Och obarmhärtigt driver den artisten att skapa. Skapa sig själv. Om och om igen. Med samma häpnadsväckande orimlighet som skräddaren tar sig fram på det osannolika vattnets sköra yta.

Att de facto

Det är gnistrande kallt ute. Det är inte så konstigt. Det är januari. Vinter. I ett av världens nordligaste länder. Så det är inte konstigt. Att det är kallt. Och vädret är ju vädret. Naturen och det stora världsalltet. Något som, ännu i alla fall, inte går att köpa för pengar.

Jag har börjat förstå att jag tycker om saker och ting som är. Som jag inte kan påverka, som liksom händer, utan att jag eller någon annan människa kan påverka det. Som att det är kallt i januari. Och att varje natt följs av en ljus dag som följs av en natt. Den dagen det inte är så – tja, då existerar ingen av oss längre. Då spelar det liksom ingen roll längre. Vad jag månde tänka eller känna om det.

”Sörj inte om din dag är grå – där högt ovan molnen är himlen alltid blå”. Så stod det i en bok, en liten tunn bok i A5 format, som jag lånade om och om igen när jag gick i första och andra klass, från skolans bibliotek. Det var en otroligt vackert illustrerad gammal söndagsskolebok, med teckningar som vackra bokmärken och där varje uppslag lyfte en av raderna i bönen Fader Vår.

Citatet ovan kom från den andra raden: ”som är i himmelen..” Under varje rad fanns, på rim och vers, en liten fundering, som en liten klokskap till läsaren – ett meddelande från gud. Jag tyckte att jag hade funnit en skatt. För just det här med att himlen alltid var blå – till och med ovanför de mörkaste moln, skänkte mig tröst. Det talade liksom om för mig att till slut, när allt var som det var, så fanns där saker som var större, som jag inte kunde påverka. Och kunde inte jag påverka det, så kunde ju ingen annan heller. Inte de med gott i sinnet, men inte heller de onda. De hårda och själviska.

Det har stannat med mig. Och jag märker att jag allt som oftast återvänder till det. För det känns som så mycket hänger på mig. Demokratin, den feministiska och antirasistiska kampen. Det känns som om det är så otroligt mycket som står på spel och det känns som om det är så mycket som blivit den enskilda människans ansvar: världens miljö, den biologiska mångfalden, människans öde.

Då är det en tröst att det faktiskt finns saker jag inte kan påverka. Och att det ovan molnen faktiskt alltid är blå himmel. Oavsett. Och når mig så insikten om att en blå himmel inte alltid är en välsignad, förlåtande himmel, vilar jag i det faktum att vi alla faktiskt en dag skall dö. De med gott i sinnet. Men också de onda. De hårda och själviska.  

Att vintra

Så annorlunda det varit. Att gå hem från arbetet – två dagar i sträck – i snö. Världen blir så annorlunda. Så förlåtande, inbäddad, rundad. Under mina fötter knarrade snön och naturens ljud studsade ostudsat mot omgivningen. Och där promenerade jag, i termobyxor och tjocka vinterkängor, med reflexväst och mössa. Och njöt.

Så annorlunda det är. Att istället för att träna för rörelsens skull, faktiskt göra det naturligt, som ett vardagsgöromål. Idag gjorde jag det: skottade en massa snö. Två gånger. En enkel syssla. Som skänkte mig förnöjsamhet, rörelse och röda kinder. I en värld där himlen hade samma mjölkvitafärg som träden, som vägen, som trädgården, som husen.

Det är vinter. Och just nu är det väl. Det räcker bra.