Det är gnistrande kallt ute. Det är inte så konstigt.
Det är januari. Vinter. I ett av världens nordligaste länder. Så det är inte
konstigt. Att det är kallt. Och vädret är ju vädret. Naturen och det stora
världsalltet. Något som, ännu i alla fall, inte går att köpa för pengar.
Jag har börjat förstå att jag tycker om saker och ting
som är. Som jag inte kan påverka, som liksom händer, utan att jag eller någon
annan människa kan påverka det. Som att det är kallt i januari. Och att varje
natt följs av en ljus dag som följs av en natt. Den dagen det inte är så – tja,
då existerar ingen av oss längre. Då spelar det liksom ingen roll längre. Vad
jag månde tänka eller känna om det.
”Sörj inte om din dag är grå – där högt ovan molnen är
himlen alltid blå”. Så stod det i en bok, en liten tunn bok i A5 format, som
jag lånade om och om igen när jag gick i första och andra klass, från skolans
bibliotek. Det var en otroligt vackert illustrerad gammal söndagsskolebok, med
teckningar som vackra bokmärken och där varje uppslag lyfte en av raderna i
bönen Fader Vår.
Citatet ovan kom från den andra raden: ”som är i
himmelen..” Under varje rad fanns, på rim och vers, en liten fundering, som en
liten klokskap till läsaren – ett meddelande från gud. Jag tyckte att jag hade
funnit en skatt. För just det här med att himlen alltid var blå – till och med
ovanför de mörkaste moln, skänkte mig tröst. Det talade liksom om för mig att
till slut, när allt var som det var, så fanns där saker som var större, som jag
inte kunde påverka. Och kunde inte jag påverka det, så kunde ju ingen annan
heller. Inte de med gott i sinnet, men inte heller de onda. De hårda och
själviska.
Det har stannat med mig. Och jag märker att jag allt som
oftast återvänder till det. För det känns som så mycket hänger på mig.
Demokratin, den feministiska och antirasistiska kampen. Det känns som om det är
så otroligt mycket som står på spel och det känns som om det är så mycket som
blivit den enskilda människans ansvar: världens miljö, den biologiska
mångfalden, människans öde.
Då är det en tröst att det faktiskt finns saker jag inte
kan påverka. Och att det ovan molnen faktiskt alltid är blå himmel. Oavsett. Och
når mig så insikten om att en blå himmel inte alltid är en välsignad,
förlåtande himmel, vilar jag i det faktum att vi alla faktiskt en dag skall dö.
De med gott i sinnet. Men också de onda. De hårda och själviska.
Jag tror och hoppas att vi kommer att hitta tillbaka till solidaritet! Ingen kan göra allt, men alla kan göra nått och allt funkar bättre om vi gör det tillsammans.
SvaraRadera