Så annorlunda det varit. Att gå hem från arbetet – två
dagar i sträck – i snö. Världen blir så annorlunda. Så förlåtande, inbäddad,
rundad. Under mina fötter knarrade snön och naturens ljud studsade ostudsat mot
omgivningen. Och där promenerade jag, i termobyxor och tjocka vinterkängor, med
reflexväst och mössa. Och njöt.
Så annorlunda det är. Att istället för att träna för
rörelsens skull, faktiskt göra det naturligt, som ett vardagsgöromål. Idag
gjorde jag det: skottade en massa snö. Två gånger. En enkel syssla. Som skänkte
mig förnöjsamhet, rörelse och röda kinder. I en värld där himlen hade samma
mjölkvitafärg som träden, som vägen, som trädgården, som husen.
Det är vinter. Och just nu är det väl. Det räcker bra.
Hmm, jag har för mig att jag skrev en kommentar här i går, men den verkar ha försvunnit i cyberrymden. Jag vill bara att di ska veta att jag fortfarande följer dina inlägg och älskar dem. Och jag älskar den mjuka ombonade känslan och det dämpade ljudet som kommer av massor av snö. Som vi just fått här. Mängder av kall och fluffig snö, lycka!
SvaraRadera