Att skapa

Själens ofta stängda anlete öppnar för en kort sekund det som är svårt att nå. Likt en skräddare som ryckigt rör sig över ett vattendrag, utmanar den våra tillrättalagda strukturer och uppfattningar om vad som är rimligt, utan att vara förledande.

Att nå ner till kärnan, till det innerstas innersta känns svindlande och ömmar mot huden. Att tvingas rannsaka, granska och erkänna, skaver som ett gruskorn mot bara fötter i tunna sommarskor.

Man värjer sig. Slingrar sig undan. Liksom en dödsdömd kämpar mot krokodilens slutgiltiga dödsrullning. Man vet. Men för ännu en bråkdel av en sekund vill man inte veta. Man vill vila i det trygga som var. Inbäddad i århundraden av erfarenheter, riter och ritualer. Ty då slapp man skapa egna.

Men själen kräver att man är sann. Och obarmhärtigt driver den artisten att skapa. Skapa sig själv. Om och om igen. Med samma häpnadsväckande orimlighet som skräddaren tar sig fram på det osannolika vattnets sköra yta.