Att formas

Det är förunderligt, det här med hur det vi har omkring oss formar oss, vaggar oss och skapar dem vi är för dagen. Vi vaknar upp som en person, med en klar känsla om vem vi är, men allteftersom dagen går och vi snuddar vid det direkta nuets verklighet, träder olika sidor av vårt sanna jag i dagern. Ibland väldigt nära den person som vi vaknade som – andra gånger långt ifrån.

Under de dagarna jag vaknade till ett vintrigt drömlandskap var jag en stolt, högväxt, stark kvinna. Med snökristallerna gnistrande mot mig från både marken och träden, lös jag i kapp med den välsignande solen som leende tävlade mot ljuset från allt det vita. Luften var hög. Himlen var blå. Mina steg var spänstiga.

Sedan körde jag bil i mjölk. En tjock, gråvit, böljande dimma, bäddade in mitt landskap i ett ändlöst ingenting. Genom bilen rutor såg jag inget annat än mjölk. Vit tjocka. Himlen tog aldrig slut; eller om det var marken som vuxit upp och slutit till himlen? Jag brydde mig inte – ville inte ta reda på det. Jag var sammanbiten, med blicken fäst ett par meter framför mig. Jag såg inte upp, utan gick tungt omkring på jorden. All världens mjölkvita ångest var min och min styrka var inte längre till något värn.

Och så idag. Så stretade jag mot envisa vindar från sidan. Jag förbannade det myckna gruset som lagts ut på gator bara någon vecka tidigare. I den skarpa dagern syntes alla skavanker och vinden hittade in i alla fula sprickor och pillade envist upp ömmande sår. Med smattrande steg skyndade jag fram över gårdsplaner. Som om jag hade något viktigt för mig. Som om jag hade bråttom någonstans. Muttrande väjde jag för en långsammare medmänniska och alla ljud, förutom mina egna, kändes onödiga och irriterande. Som om de skapats enbart för att håna mig. Vinden hittade tydligen in under huden på mig.

Det är förunderligt, det där med hur det vi har omkring oss formar oss. Vi är vi. Men i olika varianter. Tänk om alla dagar kunde vara vårt bästa jag.