Att trilskas

Nej. Jag har förstått att den är bra. Livsomstörtande och mycket tänkvärd. Det betvivlar jag inte på något sätt alls. Så det är inte det. Men nej, jag tänker fortfarande inte se den, inte på något villkor, jag tänker inte se ”Sockerfilmen”!

Utan att ens har sett någon trailer för den eller något sådant, har jag bestämt mig, ty redan nu föder filmen en massa ångest hos mig. Och jag vet inte riktigt varför. Jag är en måttlig person. Äter väldigt lite överlag, då jag inte har någon hungerkänsla. Dricker ytterst lite vätska då det är samma sak där. Jag röker inte, nyttjar inte alkohol. Äter oftast hemlagad mat och tränar regelbundet. Och så vidare. Men hur jag än vänder mig har jag rumpan där bak.

Forskning kan köpas idag. Paradoxala paradigmer kan enkelt konstrueras och presenteras för en aningslös allmänhet. Och vi köper det mesta. Ofta med rätta, ibland vansinnigt felaktigt. I vår jakt efter ett ”någonting” kan vi lockas in i en mängd olika halvsanningar. Och vi glömmer allt som oftast att det som är sant för mig kanske, och mest troligt, inte är sanningen för någon annan. Vi ser ofta inte kontexten som något är presenterat i.

”Sockerfilmen” tar upp ett viktigt ämne. Överkonsumtion av socker och hur det är dolt för oss. Men jag vill veta av vem filmen gjorts? Varför den gjorts? Och med vilken agenda den gjorts? För jag vill kunna se den med de ögon som producenten sett den med. Och i relation till vad han vill uppnå. Får han betalt av någon? För, skall jag ha ångest över att jag äter vattenmelon på sommaren (ekologisk sådan om någon undrade!) vill jag ha hela bilden.

För många år sedan talade man om att tobak var livsfarligt och särskilt ansvarslöst och farligt var att röka under graviditeten. Det skulle medföra extra risker för barnet. Jag tyckte det var mycket rimligt. Och såg inget konstigt i forskning som stödde det. Tills jag insåg att jag och mina syskon alla fötts av en mamma som rökte. In i en familj där alla vuxna rökte. Utan att något särskilt tillstötte varken under förlossning eller under den motoriska eller sensoriska utvecklingen.

Kanske hade vi tur? Kanske är det så att OAVSETT hur/vad/när vi äter eller dricker något handlar det mera om ärftliga, genetiska grundläggande kroppsliga förutsättningar? Kanske handlar det mera om hur mycket/lite vi rör på oss? Kanske ÄR det inte så konstigt att vi blir sjuka på ett annat sätt än förr – för vi LEVER I EN ANNAN TID? Vi blir mycket äldre – generellt – vi andas in en massa skitföroreningar, vi har blivit lata och bekväma och DÄRFÖR ser våra folksjukdomar annorlunda ut nu än för 50 år sedan eller 100 år sedan eller 1000 år sedan.

Kanske skall vi bara lägga oss ner och dö? För hur vi än gör har vi rumpan där bak. Och hur vi än gör, gör vi fel. Och rätt. Och nej, jag tänker inte titta på ”Sockerfilmen”. Som ni märker är jag tillräckligt fucked up utan den…