Att kolorera framtiden

Tänk er att jag kommer att ha en framtid. En relativt normal svenssonframtid. Om så är fallet kan jag berätta att min framtid är färgad. Orange.

Jag fick ”det orangea kuvertet” i förra veckan. En liten asterix ovanför en siffra berättade för mig att man höjt min pensionsålder. För att svensken generellt lever längre nuförtiden. Och därför så behöver jag jobba längre. Tills jag är strax under 70.

Det orangea kuvertet tar inte hänsyn till att jag är ”en av dem” – ”en av dem” som inte så länge till kommer att vara välkommen här. Undrar just när det orangea kommer att ta hänsyn till att väldigt många av dem som arbetar här i Sverige kommer att behöva lämna landet? Vilka skall då arbeta tills de är 70? För att alla de ”rädda” på Östermalm kan få sin pension i fred?

Jag bara undrar. Vem skall måla hela världen, moder Svea? Var kommer alla de som arbetar med ”de orangea” att arbeta i framtiden – när ingen färg kommer att behövas.. Längre…

Min fina älskade farmor och jag - min farmor som inte överhuvudtaget ens var i närheten av 70 år när hon gick bort. <3

Att cirkulera

Man gräver för fiber. Spörsmålen handlar om när det kan tänkas bli inkopplat, när gruset kommer att sopas upp, när groparna kommer att fyllas igen. I den bleka vårvintersolen avslöjas det faktum att vår lutande gräsmatta blivit en mossmatta, att vindskivorna nog behöver tvättas och att altanmarkisen måste bytas.

Man hukar för krypskyttar. Alltmedan man vänjer sig vid en ohygglig tillvaro, drunknar andra i höga vågor på ett helvetes hav. Miljardärer känner att man kan låta andra betala och oombett beger sig våldsverkare ut i våra städer för att beskydda deras obefintliga manlighet.

Världen är upp och ner. Och ändå blir det natt. Och dag.

Jag hjälper L att läsa på inför provet om den svenska medeltiden. Får slå upp Birger Jarl och hans sonson Birger som nämns i Håtunaleken i Erikskrönikan. Inser – ännu en gång – att inget är nytt under solen. Dessvärre. Då, som nu, drev girigheten folk; då som nu, utnyttjade en mindre elit eländet och armodet bland de mindre bättre beställda och bussade dem på varandra, medan de förnöjt och ostört tittade på.

Världen är upp och ner. Civilisationer dör ut och nya kommer i deras ställe. Precis som det alltid blir natt. Och sedan dag igen.

Och vi arma människor kämpar. I ena sekunden mot mossa i gräsmattor. I nästa sekund mot våld och förtryck.

Och massmördaren från Utöya åberopar de mänskliga rättigheterna.

Att fånga lyckan

Kanske har jag redan någon gång skrivit ett inlägg som detta. Kanske tillför inte orden något nytt i debatten. Men just nu vet jag faktiskt inte om jag bryr mig särskilt mycket om det. Jag ville bara berätta en sak:

Jag tror att jag är ganska så väldigt lycklig.

Bortsett allt det där som givits mig i lyckans lotteri; det där som att födas i detta land, under detta tidevarv, att få möjligheten till utbildning och att få vara frisk. Bortsett från det; till och med då är jag ganska jättelycklig.

Det slog mig i eftermiddags när jag cyklade hemåt i den bleka vårvintersolen. Det slog mig på samma sätt som då jag kom till den ganska överraskande insikten om att jag faktiskt, först och främst, kan beskrivas som en snäll människa. Inte modig, spännande, klipsk, företagsam eller något annat intrikat, utan snäll. På samma sätt insåg jag att jag är lycklig. Faktiskt.

Inte grubblande djup, dramatiskt sorgsen eller svårmodigt spännande. Utan rätt och slätt lycklig. Givetvis med stråk av vemod och tango-mode, en nypa självförakt och tvivel och ett klädsamt dåligt självförtroende. Men lycklig.

Och jag väljer att vila i den tanken i kväll. Så här medelålders väljer jag att se de delarna i det som är. Vilken häftig upptäckt!

Att bli förtjust

Det är egentligen inte alls mig. Det här med att bli förälskad i en sak. För tre år sedan blev jag hals över huvud förtjust i ett par vansinnigt dyra – för mig – stövletter. Från Ecco. Efter mycket vånda och flera sömnlösa nätter köpte jag dem. 1400 kronor. Jag har använt dem sedan dess. Bokstavligt talat, alla årstider och oavsett väder. De hänger fortfarande med, oändligt sköna och utan motstycke.

Men så hände det igen. Att jag, trots mitt motstånd till onödig konsumtion, faktiskt blev förälskad igen. I en perfekt, lila, treväxlad damcykel med korg. En stor, rejäl, stoppad sadel, stor framlampa och reflexer längs med däckens insida. Den fanns där framför mig när jag gick in i affären i ett helt annat ärende. Som om den visste, kände till, något jag inte hade en aning om.

Jag cyklar varje dag. Till och från jobbet. Rätt många gånger i veckan cyklar jag sedan in till stan igen för att gå på olika möten. Jag har en bra cykel – en vit klassisk damcykel som vi har satt ihop av andra, kasserade, cyklar. Den har varit min kära följeslagare och trots att cykelkorgen var bucklig skötte den ju sitt jobb. Vi kom bra överens.

Min senaste, helt nya cykel, fick jag på min 11-årsdag. Den var så otroligt vacker! Året var 1983 och cykeln var tuggummirosa med vitt ”bockastyre” och smala racerdäck. Med sina 12 växlar och utan fotbromsar var den fullkomligt livsfarlig. Men ohhhh, vad jag älskade den! När jag haft den några år kom jag upp i farter med den som gjorde att jag till och med blev stoppad av polis för att jag körde för fort. Men så gick den till sist ohjälpligt sönder. Och jag köpte ingen ny, för det fanns annat att lägga pengar på. Sådant som hyra.

Men nu tillbaka till den däringa lila cykeln. Jo, det är så här: jag har köpt mig en ny cykel!! Jag!? Och jag är så fnittrigt ologiskt förtjust att jag går ut och klappar på den allt som oftast. Hade jag kunnat sova med den, hade jag nog gjort det. Så var det med den ”vuxnamogenheten”: barnsligt fnittrigt förälskad.

Att trilskas

Nej. Jag har förstått att den är bra. Livsomstörtande och mycket tänkvärd. Det betvivlar jag inte på något sätt alls. Så det är inte det. Men nej, jag tänker fortfarande inte se den, inte på något villkor, jag tänker inte se ”Sockerfilmen”!

Utan att ens har sett någon trailer för den eller något sådant, har jag bestämt mig, ty redan nu föder filmen en massa ångest hos mig. Och jag vet inte riktigt varför. Jag är en måttlig person. Äter väldigt lite överlag, då jag inte har någon hungerkänsla. Dricker ytterst lite vätska då det är samma sak där. Jag röker inte, nyttjar inte alkohol. Äter oftast hemlagad mat och tränar regelbundet. Och så vidare. Men hur jag än vänder mig har jag rumpan där bak.

Forskning kan köpas idag. Paradoxala paradigmer kan enkelt konstrueras och presenteras för en aningslös allmänhet. Och vi köper det mesta. Ofta med rätta, ibland vansinnigt felaktigt. I vår jakt efter ett ”någonting” kan vi lockas in i en mängd olika halvsanningar. Och vi glömmer allt som oftast att det som är sant för mig kanske, och mest troligt, inte är sanningen för någon annan. Vi ser ofta inte kontexten som något är presenterat i.

”Sockerfilmen” tar upp ett viktigt ämne. Överkonsumtion av socker och hur det är dolt för oss. Men jag vill veta av vem filmen gjorts? Varför den gjorts? Och med vilken agenda den gjorts? För jag vill kunna se den med de ögon som producenten sett den med. Och i relation till vad han vill uppnå. Får han betalt av någon? För, skall jag ha ångest över att jag äter vattenmelon på sommaren (ekologisk sådan om någon undrade!) vill jag ha hela bilden.

För många år sedan talade man om att tobak var livsfarligt och särskilt ansvarslöst och farligt var att röka under graviditeten. Det skulle medföra extra risker för barnet. Jag tyckte det var mycket rimligt. Och såg inget konstigt i forskning som stödde det. Tills jag insåg att jag och mina syskon alla fötts av en mamma som rökte. In i en familj där alla vuxna rökte. Utan att något särskilt tillstötte varken under förlossning eller under den motoriska eller sensoriska utvecklingen.

Kanske hade vi tur? Kanske är det så att OAVSETT hur/vad/när vi äter eller dricker något handlar det mera om ärftliga, genetiska grundläggande kroppsliga förutsättningar? Kanske handlar det mera om hur mycket/lite vi rör på oss? Kanske ÄR det inte så konstigt att vi blir sjuka på ett annat sätt än förr – för vi LEVER I EN ANNAN TID? Vi blir mycket äldre – generellt – vi andas in en massa skitföroreningar, vi har blivit lata och bekväma och DÄRFÖR ser våra folksjukdomar annorlunda ut nu än för 50 år sedan eller 100 år sedan eller 1000 år sedan.

Kanske skall vi bara lägga oss ner och dö? För hur vi än gör har vi rumpan där bak. Och hur vi än gör, gör vi fel. Och rätt. Och nej, jag tänker inte titta på ”Sockerfilmen”. Som ni märker är jag tillräckligt fucked up utan den…