Att bli förtjust

Det är egentligen inte alls mig. Det här med att bli förälskad i en sak. För tre år sedan blev jag hals över huvud förtjust i ett par vansinnigt dyra – för mig – stövletter. Från Ecco. Efter mycket vånda och flera sömnlösa nätter köpte jag dem. 1400 kronor. Jag har använt dem sedan dess. Bokstavligt talat, alla årstider och oavsett väder. De hänger fortfarande med, oändligt sköna och utan motstycke.

Men så hände det igen. Att jag, trots mitt motstånd till onödig konsumtion, faktiskt blev förälskad igen. I en perfekt, lila, treväxlad damcykel med korg. En stor, rejäl, stoppad sadel, stor framlampa och reflexer längs med däckens insida. Den fanns där framför mig när jag gick in i affären i ett helt annat ärende. Som om den visste, kände till, något jag inte hade en aning om.

Jag cyklar varje dag. Till och från jobbet. Rätt många gånger i veckan cyklar jag sedan in till stan igen för att gå på olika möten. Jag har en bra cykel – en vit klassisk damcykel som vi har satt ihop av andra, kasserade, cyklar. Den har varit min kära följeslagare och trots att cykelkorgen var bucklig skötte den ju sitt jobb. Vi kom bra överens.

Min senaste, helt nya cykel, fick jag på min 11-årsdag. Den var så otroligt vacker! Året var 1983 och cykeln var tuggummirosa med vitt ”bockastyre” och smala racerdäck. Med sina 12 växlar och utan fotbromsar var den fullkomligt livsfarlig. Men ohhhh, vad jag älskade den! När jag haft den några år kom jag upp i farter med den som gjorde att jag till och med blev stoppad av polis för att jag körde för fort. Men så gick den till sist ohjälpligt sönder. Och jag köpte ingen ny, för det fanns annat att lägga pengar på. Sådant som hyra.

Men nu tillbaka till den däringa lila cykeln. Jo, det är så här: jag har köpt mig en ny cykel!! Jag!? Och jag är så fnittrigt ologiskt förtjust att jag går ut och klappar på den allt som oftast. Hade jag kunnat sova med den, hade jag nog gjort det. Så var det med den ”vuxnamogenheten”: barnsligt fnittrigt förälskad.